Idag när jag skulle värma mat åt Malva satt det en kille på huk utanför vårt köksfönster. Han tittade neråt, inte på mig men han sneglade liksom och jag tyckte att jag kände igen honom, men kunde inte placera honom. Men det tog inte många sekunder innan jag såg vem det var. Jag har inte sett denna person på över 6 år… så först blev jag liksom “är det verkligen han”?? Och “vad gör han här av alla ställen”? Sist jag hörde var han bodde så var det på andra sidan stan. Knepigt. Fast han hade sina föräldrar boendes här i grannområdet då, 1997, men jag vet inte om de bor kvar. Men ändå, vad gör han här? Och utanför min lägenhet av alla ställen? Jag kan inte tro att det är en slump, det är det bara inte. Det kan det inte, för varför skulle han först snegla och sen när han gick iväg glodde som en galning…? Han såg precis ut som han alltid har gjort, eller iallafall då jag träffade honom. Han var min pojkvän i nästan 4 år. Min första stora kärlek. Och visst tänker jag på honom ibland, speciellt när vi inte avslutade vårat förhållande på det bästa sättet, men han vägrade göra det lätt för mig.

Vi bestämde oss för att bryta upp i mars/april-97 men vi var vänner och det kändes bra för vi hade “växt” ihop under en period. Men efter ett tag ville jag ha honom tillbaka men han ville inte, och jag önskade i mitt stilla sinne att han skulle bli kär i mig igen så jag kunde få nobba honom. Sedan fick jag jobb och började umgås med andra människor, fick nya vänner och “pojkvänner”. Jag har aldrig varit så värst populär, så när jag fick en beundrare som var jättetrevlig så började jag träffa honom oftare och J (exet) träffade sina nya vänner. Inget konstigt med det alls. Men en dag kom han och sa att han ville ha mig tillbaka! Och då kom jag på att jag tänkt så där “dumt” flera månader tillbaka, för jag hade inga känslor för honom. Iallafall inte så starka som de var då. En del av honom kommer alltid att finnas hos mig, men inte på det sättet.

Nåväl, vi bestämde oss för att vara vänner, han sa att han kunde vänta på mig och jag sa att han inte behövde, för jag kunde inte lova honom något. Och innerst inne ville jag inte det, fast jag visste inte det då. Sen kom sommaren och hösten och jag var en lycklig singel. Mitt självförtroende har aldrig varit så bra som då. När jag tänker tillbaka på mitt liv så mådde jag som bäst då.

En kväll skulle min syrra och hennes kille ha kräftskiva, men jag hade inga kräftor och så hade jag bestämt med J att åka till honom dagen efter, så jag hade egentligen ingen lust, men så ringde de och tjatade så jag gick ändå. Den kvällen förändrade hela mitt liv – och inte för att låta elak, men jag har inte ångrat en enda sekund!

Jag har känt Erik sedan jag var runt 13 år, då han gått i samma klass som min syrra. Det var på den festen det sa “klick”, jag vet inte hur, när eller varför. Det vet inte han heller och ingen annan heller, men helt plötsligt så började vi kyssas och kunde inte sluta.
Sedan var det så att vi somnade tillsammans, det hände absolut ingenting, men det tror inte mitt ex J som klev in genom dörren på morgonen och “upptäckte” oss… Han blev milt sagt inte glad, och jag skämdes. Men sedan tyckte jag att jag faktiskt fick göra som jag ville, jag hade ju sagt att jag inte kunde lova honom något och jag vet som sagt inte vad som “flög i mig” med Erik, för jag ville absolut inte ha ett förhållande – med någon!

Iallafall så försökte jag reda ut mina tankar. När jag tänkte på J grät jag och när jag tänkte på Erik så log jag bara. Kunde inte sluta tänka på honom. *ler* Och jag försökte verkligen förklara för J att vi kunde vara vänner, jag ville inte förlora honom som vän. Men han sa att det var hans vänskap eller Erik. Slutade jag träffa honom kunde vi vara vänner. Om inte, så skulle han glömma mig och låtsas som om jag vore död. Att jag aldrig hade existerat… Det var det jobbigaste, plus att han hotade att skjuta Erik om han “fick mig”, som om jag vore något byte (???) Vad skulle jag göra??

Men jag gjorde mitt val och här är jag idag. Lika kär som jag var då, för nästan 6½ år sen och med 2 fina döttrar. Helt sjukt egentligen, för innan jag träffade honom så trodde jag att man “svalnade” av efter flera år ihop. Min erfarenhet var ju det. Men det Erik och jag har är så speciellt och vi har gått igenom så mycket tillsammans. Jag vet att han är “Mr Right” och jag älskar honom så oerhört, han och barnen är mitt allt. *skickar varma tankar till Erik*

Livet består av olika val hela tiden och jag vet att jag kanske inte har varit så snäll mot andra i mina val, men man måste tänka på sig själv i första hand och inte göra saker för att göra andra nöjda och sig själv missnöjd. Resten får jag skylla på att jag var ung och dum, men som sagt: Jag ångrar ingenting.