Ohoj!
Gud vad roligt det var att bowla, trots att jag fick stryk så det räckte och blev över. 😉
Synd att man inte gör det oftare. Träningsvärk har jag i högerhanden iallafall, trots att jag tog det lugnt… Nåväl, det var ju som sagt 4 år sen sist, så vad kan man räkna med? 😉

Efteråt åkte vi (Jessi & jag) hem och hämtade barn från dagis för att senare ta bussen till stan igen. Vi gick runt och Jasmine ver INTE rolig att ha att göra med. Vi var på HM och barnen satt snällt och tittade på video medans vi tittade på barnkläder. Plötsligt hör jag Jasmine ropa på mamma, men när jag kommer till videon finns hon inte där. Inte vagnen heller… PANIK!! Var är hon??? Jo, hon är på väg ner i rulltrappan med vagn och allt. Lyckligtvis hindrar en expedit henne från att gå närmare… och hon upptäcker mig. *puh* Sista gången jag lämnar henne så iallafall… Bara tanken på att hon varit nära att slå ihjäl sig gör mig vettskrämd och jag förbannar mig själv över att jag lämnade henne vid videon.

Grejen är den att hon VILL INTE sitta still i vagnen… sneast jag var på stan med henne var för ett halvår sen, för det är samma visa om och om och om igen…

Så gick vi in på Lindex. Jessi skulle köpa bh och ungarna sprang runt i affären. Lyssnade inte för fem öre, så jag sa åt Jasmine att var hon inte snäll så tog vi bussen hem. Hon lugnade sig lite och satte sig i vagnen. Sen fick hon nåt ryck och skulle ur… men fastnade med foten och halvståendes höll på att tippa framåt.. med vagn och allt!
Kan inte beskriva känslan exakt men det knöt sig i magen. Fy, det var otäckt! Men jag han få tag i henne.
Sen vidare till Mc Donalds där hon åt kanske 5 strips… hon har ingen ”lust” att äta… kan ju missa en massa roligt då ju. Efter en strid igen där inne åkte vi hem.

Väl av från bussen och på väg hem får ungen ett utbrott igen och bara vrålar med den ljusaste röst hon har (vilken jag blir galen av) så jag ryter till och säger att nu är det bra, det räcker nu! Skulle jag inte ha gjort, för hon skriker ännu mer och jag börjar tappa det lilla tålamod jag har kvar. Lyckligtvis är vi hemma om 3 minuter och Erik är hemma. Skönt med avlastning.

Några minuter senare är vi dock sams igen. Men ca 3 timmar senare ryker Erik & hon ihop. Hon bara vrålar utan anledning, vill inte säga varför.. utan bara skriker efter mamma. Att jag säger att jag kan ta henne, spelar ingen roll för pappa Erik.. som nu är så arg så man nästan kan se hur det ryker ur öronen på honom…
Så jag går in och avbryter dem, vilket resulterar i att han blir vansinnig och drar hemifrån. Jag står kvar, chockad och kan inte riktigt förstå vad som händer…
Men jag försöker lugna ner Jasmine, samtidigt som jag är så arg så jag kokar på Erik.Jag gör i ordning henne för natten och nattar henne. Hon lägger sig snällt och jag säger att jag finns här om hon behöver mig.
Då kommer pappa in och hon vill att han ska gå… och han får ytterligare ett utbrott och säger att han inte tänker komma hem mer. Jag säger åt honom att det kanske är lika bra just nu. Sur som en ättiksgurka smäller han igen ytterdörren så rutorna skallrar och Jasmine börjar gråta igen.
Efter att ha lugnat henne en andra gång lägger hon sig och jag nattar om henne.

10 minuter senare kommer han och ber om ursäkt. Han vet inte varför han blir så arg.
Han säger att han känner sig värdelös och att vi inte vill ha honom.

21:40 kommer Jasmine in till oss. ”Titta mamma” säger hon och visar mig en hjärtformad pärla. Den har ramlat ur näsan. Så det var hennes anledning att bli hysterisk. Hon hade stoppat in en pärla i näsan (nej, hon har inte sett/läst Madicken) och visste att skulle pappa få veta det skulle han bli jättearg (vilket han blev ändå).
Vi sa till henne att man inte får stoppa in saker i näsan, för då måste man åka till doktorn. Pappa och dotter blev sams och kramades.

Ibland undrar man varför man skaffade barn… och ibland undrar man varför man skaffade pojkvän… men att ha båda är helt underbart de flesta gånger, trots att ibland vill man bara försvinna…

Ikväll ska vi på 30-års fest… med barn, så fest och fest kanske det inte blir…
Men det spelar inte mig nån roll…