Etikett: emetofobi

Klump i halsen

- Susanna 2 Comments

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla “måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara “botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…

Kontroll?

- Susanna 1 Comment

Så är det äntligen helg igen. Tiden då man ska mysa med sin familj.

M, som är min yngsta dotter, fiser hela tiden. Det luktar urk. Mer än vanliga fisar. Dessa luktar DÖD. Och genast börjar mina hjärnspöken härja. Magsjuka magsjuka magsjuka. För såklart, det kan ju inte bero på något annat…

Jag blir så trött på mig själv, ärligt talat. Jag VILL inte leva under denna fobi mer. Jag försöker varje dag att tänka positivt, men det går inte. Jag intalar mig själv att det inte är någon fara. Men hjälper det? Jag bara lurar mig själv. Hur mycket jag än försöker att motarbeta, desto mer ångest får jag. Ju mer positivt jag försöker tänka, desto mer ångest får jag. Känns som om jag sitter fast i ett ekorrhjul…

Och bara jag ser dottern så späs ångesten på mer och mer. Herregud… är det verkligen så här jag måste leva resten av mitt liv?! Om så är fallet, så vet jag inte om det är värt det… Jag menar, ska jag få ångest över mitt eget barn för att jag inte kan släppa kontrollen? Vad är jag för en slags mamma egentligen?!

Självhatet har inga gränser för tillfället.

Vad hände nu då?

- Susanna 2 Comments

Vad var det egentligen som utlöste dagens fina panikattack, om inte just det som gått och gnagt under hela veckan. Emetofobin.

Det började redan i söndags. Det sjuka i det hela att jag faktiskt reflekterade under lördagen och söndagen att jag faktiskt mådde ganska bra…

Min dotter och min systerdotter skulle gå på bio på söndagen så de bokade biljetter och var så glada så. Sedan ringer min syster och berättar att deras yngsta dotter (inte hon som skulle gå på bion) hade spytt kvällen innan, men att hon mådde bra. Redan då ringde varningsklockorna, men jag försöker ju leva normalt, trots min fobi. Så tjejerna gav sig iväg. Efter biobesöket stannade systerdottern hos oss ett tag innan min sambo skjutsade hem henne.

Så långt allt väl. Och jag kunde andas ut.

Nu är det ju så, som en del vet, att jag har en dotter med ett Prader willi-syndrom, som för att göra det kortfattat; hon känner ingen mättnad. På kvällen tyckte jag att det luktade konstigt i hennes rum, lite sött och undrade vad det kunde vara… Hittade dock förklaringen efter en stund: en halv uppäten limpa, samt gamla matrester (joo, hon stjäl ur soporna och gömmer undan). 🙁

Så vad händer. Hon kräks naturligtvis och katastrofen var ett faktum. Tur i oturen så var sambon hemma och fick ta hand om det, för jag får verkligen panik. Hade ångest i flera timmar, de bara kom och kom och kom. Mådde inget vidare, och när jag får ångest så mår jag illa… och givetvis så var hon ju smittad av magsjuka… och jag med… Pratade dock med syrran i telefon och då säger hon att ungen har spytt fler gånger under söndagen…

Dock spydde min dotter bara en enda gång och jag gissar att hon blev matförgiftad. Vem skulle inte bli sjuk av en 4 dagar gammal kyckling? För sedan dess har hon mått bra och ingen annan har mått dåligt. Förutom jag då, men mitt mående beror ju på andra saker.

Så efter detta har jag försökt att släppa det. Och egentligen, händer det så händer det. Inte mycket jag kan göra åt det. Det vet jag. Men ändå.

Så idag återkom fobin med sån full kraft att jag nästan blev lamslagen. fast mest är jag förbannad på folk som inte fattar!

Min dotter (hon som var på bio) och hennes vän från skolan bestämde sig för att gå hem till tjejen hon var på bio med för att hälsa på, men redan i trapphuset kommer lillasystern och säger att syrran och pappan är magsjuka och att hon själv ska gå ut och leka. Visst, hon har redan haft det men hon kan smitta andra barn!

Jag blir så less. Jag har försökt att förklara att det tar ca 48 timmar innan det inte smittar. Alltså innan dess går man inte ut. Man gör det bara inte. Inte i min värld.
Kan tilläggas att detta är deras andra magsjuka detta år… Konstigt att det bara går runt runt?!

Jag blir som sagt så less och det hjälper inte att säga att jag inte vill att vi ska träffas fastän det bara har gått en dag sedan de var sjuka. Jag vill vill vill inte ha denna sjuka!

För mig är deras sätt att agera respektlöst.

Jag, krasha?

- Susanna

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken “det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!

Rutten buk

- Susanna

Och jag som var så duktig igår. Bakade och stog i så att Malva skulle kunna njuta av maten hon också. En massa lightprodukter med andra ord. Och det blev riktigt gott faktiskt.

Men min mage mår inte bra idag. Sov som en kratta med panikångest. Imorse var jag såå nära på att spy, jag skojar inte. Det var inte roligt. Nu känns det liiite bättre, men jag rapar ruttet ägg. Blir alltid sådan när jag äter minimjölk/lättmjölk eller övriga  mejeriprodukter. Min mage gillar inte laktos, och uppenbarligen inte i den mängd som jag smaskade i mig även om det inte alls var i den mängd man kan inbilla sig.

Trots min intolerans klarar jag galant att äta grädde, glass, osv så länge det inte är i överdriven mängd eller light. Vet inte hur jag ska bli av med dessa äckliga rapar bara, kan säga att man inte känner sig direkt hungrig (eller jag börjar bli det nu… tror jag..) av den smaken. Huu!

Hoppas bara att jag har lärt mig läxan tills nästa gång.

Nu är ju problemet att även om jag bakar/lagar något som Malva ska kunna äta, måste det vara så kalorisnålt som möjligt, och det kan man ju inte säga att laktosfria produkter är direkt. Så det är en balansgång. Så oftast blir det jag som får avstå. Vad gör man inte för sina barn menar jag?