Jag ska börja med att säga att jag inte tycker synd om mig själv. De som brukar läsa här, vet att det här är min ventil och för att kunna bearbeta mina känslor, så skriver jag.

Med det sagt…

Efter att ha blivit bränd av en person jag stått nära under ett par år, utan att veta vad jag gjort för att förtjäna det, lovade jag mig själv att vänskap inte var värt besväret.

Men så fick jag den dummaste idén i världshistorien. Jag provade att kliva ur min comfort zone. Jag träffade en person som fick mig att må bättre än jag gjort på länge. Det kändes verkligen som att något rikigt, riktigt bra skulle kunna komma ut ur det. Jag hade äntligen hittat någon som förstod mig och accepterade mig. Jag vet att jag kan vara svår och komplex, men det kändes verkligen jättebra. Som om jag hittat min “soulmate”. 🙂

Att kunna sitta i tystnad och det känns bra utan några ord. Det är oslagbart för mig. Som om man “kommit hem”. Bara för att nämna ett exempel. 

Men jag skulle ha vetat bättre. Jag förväntade mig inte detta. Alls. Det gör något så brutalt ont! Som att jag inte kan andas.

Jag trodde verkligen, att jag hade funnit någon som jag kunde lita på 110%… för det kändes som om vi var väldigt lika… hade samma värderingar, alltid något att prata om. 

Men det var bara en lögn. Jag säger inte att personen ljög för mig, det var nog jag som gjorde det. För mig själv. Kanske hoppades jag för mycket? Kanske var jag för desperat?

Det verkar så lätt för människor att säga att de finns för en, när de uppenbarligen inte gör det. När de hellre umgås med andra och väljer bort mig. Då är det ju jag som gör nåt fel. Men samtidigt så blir jag hånskrattad åt när jag stänger in mig i mitt skal, och spydigt får höra “lycka till med att vara ensam”. Av de människor som betytt oerhört mycket för mig… som jag till slut vågat släppa in i mitt liv.

Sådana kommentarer bevisar hur fruktansvärt naiv jag är. Istället för att sparka på den som ligger, så kanske man borde hjälpa den upp? Hjälpa den att komma över sina rädslor och bry sig om denne? Vilja dens bästa? 

Jag står hellre ensam än har sådana “vänner”, som hellre stjälper än hjälper. Som provocerar fram känslor som jag inte vill känna, bara för att göra mig illa. 

Och om jag står helt ensam så kan ingen göra så mer. För att lära sig att utvecklas, så behöver man situationer där man blir pushad. Men inte med avsikt att såra någon. 

Jag trodde inte att jag skulle reagera så starkt som jag gör, men jag hade lovat mig att försöka en sista gång. Det här var den gången. Väldigt tråkigt att jag öppnade mig för “fel” person, när det hade kunnat bli annorlunda. 🙁

Speciellt när jag tyckte mig känna att det kunde utvecklas till något positivt, även om det förmodligen skulle ta lite tid. Jag bad om att ta det långsamt, för att jag ville verkligen  få det att funka. Men jag verkar dra till mig människor som släpper mig direkt när det inte passar eller när det kommer någon bättre som de kan byta ut mig mot.

Men det spelar ingen roll nu. Det som är gjort är gjort. Det som är sagt är sagt. 

När jag blir så ledsen som jag är just nu finns det ingen anledning att våga igen. Det bevisar bara känslan jag försökt bli av med i hela mitt liv. Att jag inte duger som jag är. Jag kommer aldrig att duga. Och det som gör mig mest förtvivlad är att jag vågade visa vem jag är. För första gången på många, många år.

Nu finns bara alternativet att blocka känslorna och fly. Glömma och aldrig mer hoppas.

Det är inte synd om mig. Sådana som mig är inte gjorda för vänskap. Jag har äntligen förstått det nu.