… av en liten tjej.

På bussen hem idag sa Jasmine att hon inte tyckte om vuxendricka (alkohol). Blev lite bestört och undrade genast vem hon fått smaka av, men det hade hon inte. Hon tyckte bara inte om det – att sånt fanns.

Efter lite lirkande kom det fram att hon var jätteledsen över att det finns, för att morfar dricker det. Förklarade att det gör ju vi med, men också skillnaden på vanligt drickande och sjukligt drickande. Morfar är ju sjuk, det är därför han inte kan låta bli att dricka sånt – men det vore bäst för oss alla, inte minst han själv om han slutade helt.

Då utbrister hon:
“Men om jag var där skulle jag ta bort allt så han inte kunde dricka något”

Gissa om den känslan kändes igen?

Jasmine har inte lika nära relation till sin morfar som jag hade till min pappa när jag var i hennes ålder. Men att tanken att hon funderar och dessutom är ledsen över det gör ONT i mig!

Jag kan ju inte styra henne mer än att försöka förklara att det inte är något hon kan göra för att göra så att han slutar dricka. Och hon frågade mig hur jag hade gjort när jag var liten. Och jag svarade att jag hällt ut allt jag hittade, skrek och grät och bönade och bad – men att inget hjälpte. Men det var inte mitt fel, det är jag mycket noga med att tillägga, inte minst för hennes skull, men även för min egen.

Men fy fan, att hon ska behöva växa upp med samma tankar. Det skrämmer mig!