Förbannad

Mina barn dansar varje lördag och idag när vi skulle gå hem luktade spya lång väg i omklädningsrummet, där satt en mamma med sin dotter… varav mamman utbrister; “nej nu får du sluta för om du fortsätter sådär så kanske vi också får magsjuka!”

Alltså hade barnet kräkts ordentligt när hon skulle byta om, men skulle ändå in och dansa, samt smitta ner andras barn!

Jag blir så j*vla förbannad så det finns inte ord. Inte nog med att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) men jag bara undrar hur folk tänker? Min egen ångest kan jag (knappt) leva med – men jag kan absolut inte leva med UPPENBART korkade föräldrar, sorry!

Visst, dansen kostar rätt mycket pengar och de har betalt för att barnet ska gå där, men det kan väl ändå inte släpa dit ett barn som är sjukt?!

Hade det varit mitt barn hade jag sett till att få hem henne illa kvickt. Men jag verkar tydligen vara en av de få som resonerar så?
Jag sa även till mamman att hon borde ta med sig sitt barn och gå hem, men hon bara blängde surt på mig och gick in i salen, varav jag tog mina barn, varnade andra föräldrar och gick hem.

Nu däremot har jag världens jävla ångest. Jag blir så jävla trött på föräldrar som bara tänker på sig själva!!!!!

Rädd

Så har jag faktiskt mått bra ett tag, har inte haft några tankar på illamående tex. Jag måste försöka ändra hur jag tänker… för igår kväll, när jag såg min ångestmedicin, så tänkte jag att det faktiskt var ett tag sedan som jag tog en…

Och så idag, har jag mått bra. Tills jag skulle göra rent toan. Då ser det ut som om någon har spytt däri men inte spolat… Panik.

Så nu sitter jag här och sväljer och sväljer… Jag vill inte tänka på det. Det behöver ju inte vara spyor, men jag är så rädd. VKS borde ju vara över för den här gången tycker man ju. Vi har ingen snö, det är varmt ute (förutom idag när det regnar) och det är ingen vinter mer. Men jag klarar inte detta. Inte nu. Dessutom, skulle det vara vks så borde det ju ha hänt något mer eftersom att det har gått flera timmar och ingen har tagit på sig “skulden”.

Men jag är rädd iallafall. Livrädd!

Nej, men hej Herr Å…

… är du på besök nu igen. Snälla, jag vill inte ha besök av dig nu. Eller överhuvudtaget för den delen…

Så är det dags igen. Har faktiskt mått bra ett par dagar. Kors i taket kanske… ibland börjar jag att undra faktiskt. Vad har jag gjort för att förtjäna att må som jag gör?!

Naiv som jag är trodde jag att vks var över för denna säsong, men inte. Omkring mig insjuknar folk fortfarande. Dock ingen i min direkta närhet, men oron finns ju ständigt där. Det är bara en fråga om när, inte om… Knappt att man vågar ha sina barn på dagis och i skola för där kan ju de bli smittade, och om de blir smittade så blir ju jag det. As always… Knappt man vågar gå ut ens, för att rädslan finns att man kan andas in andras eventuella smittor. Det finns ju puckon som går till jobb/skola dagen efter eller tom samma dag, läste jag… Fattar ärligt talat inte hur sådana människor är funtade.

Kanske är det för att jag samtidigt har förväntansångest inför helgens resa. Jag brukar få förväntansångest så det är egentligen inget nytt… men ångesten reagerar på samma sätt alltid. Man borde tycka att jag är van vid det här laget, men inte då. Och jag VET ju så väl att det blir bra så fort jag kliver på den där jäkla båten. Jag vet ju det, så varför gör jag detta mot mig själv? Jag fattar inte.

Så självklart sitter jag här nu med orolig, bubblig mage… mår jag inte lite illa också? Jo, det gör jag nog… Undrar om jag kommer spendera kvällen i badkaret som så många gånger förr? Undrar om jag kommer att kräkas. Eller bli riktigt lös i magen. Då är det ju såklart magsjuka eller något annat, självklart, så jag inte ska kunna åka iväg.

På något sätt verkar det ju vara så att jag egentligen vill bli sjuk, för att slippa åka. Men jag vill ju faktiskt åka. Jag vill komma bort och bara vara jag. Men jag vill inte gå omkring och må dåligt.