Lycka & Hopp

Igår flyttade vår nya familjemedlem hem… Han heter S* FamiljeLyckan’s Pepparkaka och är snart 6 månader gammal. Han är jättesöt och go, precis som hans uppfödare sa att han skulle vara.
Dock flyter inte allt så smidigt ännu. Gurkan har svurit både högt och lågt över den där nya saken som har kommit hit. De andra katterna bryr sig inte, de vill gärna gosa med Pepparkaka, men Pepparkaka fräser åt dem så fort de kommer i närheten. Bilder kommer inom kort, han vill inte visa sig riktigt ännu.

Gurkan invigde natten (då Pepparkaka fick sova i Jasmines rum eftersom Gurkan var så ilsk) med att strila utanför hennes dörr. 😉

Idag har vi varit till veterinären med Bibic. Ni vet den där katten som varit sjuk i njursvikt i snart 5 år?!
Tog prover och njurvärdena är HELT NORMALA! Så, i 5 års tid har vi gått och väntat på när när det blir dags för avlivning, veterinärerna har i 5 års tid rekommenderat avlivning (då han varit riktigt dålig) men vi har alltid chansat och hoppats… Även om han hade nån sämre njurfunktion tidigare så är han iallafall idag, friskförklarad! Snacka om att man känner sig lättad över att vi gång på gång på gång har avstått och gett honom en chans!!

Nu är det ju inte så att han är helt frisk, annars skulle vi ju inte ha åkt till veterinären. Han har varit mycket lös i magen och har inte fått behålla mycket mat, han har flämtat en del och vi trodde att det var PGA njursvikten (som han nu inte har)… Veterinären tog ett gäng prover och i veckan får vi veta om det är det hon tror. Om så är fallet blir det medicin och prognosen är att han blir helt återställd!

2009 = Skitår?

Nu börjar det sakta men säkert gå utför. Han har ännu inte ont men han sover hela tiden. Jag visste att den här tiden skulle komma och vad passar väl bättre än detta år? Jag menar, jag har ju förlorat 2 älskade familjemedlemmar redan under 2009, så varför inte en till? *ironisk* Nu är det ju inte så att jag inte varit varnad, det har jag och när man tittar på honom så får man tanken att man borde göra något, vad som helst… men det är ju försent. Det var ju för sent redan för 4 år sedan så det bästa man kan göra är att ta hand om honom den lilla tid han har kvar. Min lilla chokladbit. Han kommer att bli så saknad.

Om det inte vänder, han har ju skrämts förut, så får han följa med till veterinären på fredag. Han har ju som sagt inte ont, och även om han inte får det så är han värd ett fint avslut.

Det som hände…

Som jag skrev tidigare så verkade Rory lite ledsen ett tag. Det gick dock över och vi överröste honom med kärlek och pussar och tvångskramningar… han fick ju skylla sig själv, så söt som han var. Han och Musen blev bästisar, till den milda grad att Musen adopterade honom. De brukade ligga i en ormgrop där hon tvättade honom och han tuttade på henne. Det var hennes bebis, sa hon. Och vi fick väl kanske pussa på honom om vi var snälla…

Allt var frid och fröjd och det enda jag/vi skulle önska var att han skulle ha velat dricka mer vatten. Så vi åkte och  köpte en ny vattenfontän, men icke drack han mer för det. Men han åt och var glad. Talade om när han var hungrig och fick uppblött kattungefoder blandat med Sheba var 4.e timme ungefär. Snart kunde man se antydan på en liten kalaskula. Och vild, det var han. Vissa nätter fick vi kasta ut alla katter ur sovrummet för att få sova ifred. Han jagade allt som rörde sig… jag har till och med ett litet rivmärke på hakan som jag inte ens vet när jag fick. 😉

Han betedde sig som en normal kattunge, om än någon mindre vattendrickare än vad jag är van vid… men så har ju två av de gamla njursvikt, så jag vet inte vad man ska jämföra med.

Igår eftermiddag, kräktes han upp sin mat. Nu har ju det hänt förut, för att han varit glupsk, och sen fortsatte han att röja. Så, vi tyckte inte att det var så farligt. Jag menar, vi har andra katter som hetsäter emellanåt. Och de mår ju bra. Nu visade det sig att det inte skulle göra det denna gång. 🙁

Iallafall, han var lite slöare än vanligt, men samtidigt pigg (svårt att förklara) och vid 01:00 fick vi tanken att han kanske hade förstoppning. Han hade kräkts lite till under kvällen, men inga mängder. Så jag började “pumpa” vatten i honom med en liten spruta. Det var inte populärt kan jag säga. Och efter någon timme kräktes han igen. Så jag tog upp honom i knät och så somnade han på rygg när jag klappade på den lilla magen. Han njöööt och inte fick jag sluta…

När vi skulle gå och lägga oss vinglade han till, bakbenen ville inte riktigt hänga med och jag gissar att paniken lyste ur mina ögon. Från att ha varit en normal, men lite tröttare katt, till en vinglig katt på mindre än en halvtimme fick mig att bli riktigt orolig. Har ju varit med om det förut… Vätskade upp honom igen och han kräktes upp efter en timme. Dock verkade han bättre i benen efter att han kräkts, vilket jag har hört kan bero på förstoppning (Rätta mig om jag har fel). Nu var klockan mitt i natten och jag satt på vak, kändes det som. Vätskade, det gick en timme och han kräktes. Vätskade, det gick en timme och han kräktes igen… Skulle naturligtvis ringa veterinären direkt klockan 8:00 när de öppnade. Så vätskade jag honom igen och jag tog upp honom i sängen och vi somnade båda två. Två timmar senare började han att kräkas igen och jag bestämde mig för att gå upp och kontrollera honom, men samtidigt så hade det gått två timmar och inte en emellan kräkningarna. Hoppet tändes, men han hade inte kissat eller bajsat på hela den här tiden. Och han ville inte gå, men han ville gärna ligga i knät så det fick han men ibland gick han iväg på stappliga ben.

Så blev klockan 8 och jag fick en tid till eftermiddagen, men sköterskan rådde mig till att fortsätta vätska honom. Jag sa att det var akut, men de kunde inget göra… Rory gjorde halvtappra försök att leka och såg på när de äldre klunsarna jagade vippor. Han var inte så pass slö så att han inte hängde med, men han satt hellre och betraktade dem på avstånd vilket inte alls är likt honom. Och jag fortsatte med mitt vätskande trots hans kräkande, samt gav honom lite olja i rumpan för att mjuka upp eventuella hårda korvar. Inget bajs kom och jag började bli mer och mer orolig. Klockan 13 åkte vi iväg till veterinären, trots att det var mer än 2 timmar tills vår tid. Men hellre sitta där än hemma. Ifall att.

Han hade ingen feber, blinkhinnorna var bara framme ibland och han var “pigg” (så pigg man kan vara när man är liten och sjuk) på de olika ljuden i väntrummet. Till slut fick han komma in. Då lydde varken fram eller bakben. De bara vek sig. Totalförlamad. Han kändes som om man håller i en sladdrig tygdocka… och veterinären lyssnade och skakade på huvudet och fick fram: “Det här låter inte bra”.

Då rasade min värld. Totalt. Inte igen, INTE igen!

Veterinären kände och klämde, suckade och skakade på huvudet och sa åter: “Det här ser mycket dåligt ut”.  Och så kom orden, de där fasansfulla, vedervärdiga orden som jag hört så många gånger förr: “Det är njurarna”.
“Hans njurar är 3 gånger så stora som de ska vara, och jag vet, han är alldeles för ung för det här”
.

(fan fan fan fan fan –  varför?!)

“Han måste ha fötts med en missbildning av njurarna,  för detta har gått för fort”, fortsatte hon, “Han har troligen haft detta sedan födseln och prognosen att han ska klara detta  är mycket, mycket, liten”“Och eftersom han är så pass medtagen och uttorkad som han är, så har han nog bara ett par timmar kvar”.

(NEJ! NEJ! NEJ! – Inte en till! Inte han! Inte vår fina pojke! VARFÖR?!)

I det läget visste jag varken ut eller in. Jag kände att jag behövde kontakta uppfödaren och rådfråga henne och hon blev helt chockad och blev jätteledsen (vi hade ju båda planer för Rory) men sa att det var mitt beslut. Hon respekterade att jag gjorde rätt val. Så när veterinären kom åter så frågade jag om vilka alternativ som fanns och hon berättade om möjlig behandling, eller rättare sagt, de kunde inte tala om vad det var för fel, utan de kunde bara lindra och att han isåfall behövde intensivvård på Strömsholm, samt ta en drös med prover för att fastställa orsaken. Och även, även om han skulle klara det så långt, skulle han aldrig bli riktigt bra, han skulle alltid ha förstorade njurar, gå på medicin, ha ont, ja listan kan göras lång. Dessutom, med en prognos där han har timmar kvar att leva, så kan jag väl samtidigt tala om att det tar ca 2 timmar att köra till Strömsholm härifrån…

Så jag och dottern bröt bara ihop och jag förstod. Jag förstod mitt enda möjliga val. Sedan började han att andas ryckigt så jag bestämde mig för att låta honom gå. Innan han ens fått i sig 1 ml av den sövande dosen var han borta. Han var redan så långt borta. Han somnade bara in innan medlet ens hade börjat verka. Beordrade iallafall en obduktion, för jag vill veta vad det var som tog hans liv. Även om det var en missbildning vill jag ändå veta. Jag kände själv på njurarna och de var i storlek som golfbollar… Jag vet vad jag misstänker, men vill inte skriva det förrän jag har fått det svart på vitt. Att det är akut njursvikt är solklart, men det andra…

Men livet är fan inte rättvist!

Här har man skaffat en ny familjemedlem som man tänkt att man ska tillbringa en lång tid med, och två veckor senare så är det adjö för alltid?! Han blev 3½ månad gammal…

Det gick inte att tänka. Det går fan inte att tänka. Jag orkar inte tänka.
Jag förstod inte och jag förstår fortfarande inte. Kommer aldrig förstå varför detta drabbar mig gång på gång… Vad har jag gjort för ont? Vad i helvete är meningen? Jag bara undrar?!