Så. Jävla. Frustrerad

Nu har det varit samma visa varenda gång jag ska förnya mina recept på psyk. Jag förnyar, men får ingen medicin, därför att “min” läkare tydligen aldrig är tillgänglig (eller så skiter han bara i det?).

Förra gången fick jag ringa, maila och ringa igen och TJATA i FYRA dagar för att få det jag behöver för att fungera.

Det slutade med att en annan läkare skrev ut dem åt mig, men tack vare det, så fick jag göra ett uppehåll och det fuckade upp mensen igen.

Så den här gången tänkte jag att jag skulle vara bättre förberedd, så jag förnyade för 1,5 vecka sedan.. och har jag fått nåt jävla recept?!

Hur svårt ska det vara undrar jag?
Blir så less! Jag vill verkligen inte börja om IGEN, för jag vet inte om jag orkar med det.

Det är fruktansvärt irriterande att ALLTID behöva kämpa för något, när de (läkarna) själva VET vilka risker det kan innebära genom att inte ge en bipolär sin medicin (eftersom att obehandlad bipolaritet kan leda till diverse saker – i mitt fall, främst självmordstankar), men i mitt fall verkar de strunta i det helt och hållet!

Jag kommer inte förnya dem nåt mer om det ska vara så här jävla omständigt varje gång. Just nu har jag medicin i två dagar till…

Vägen till diagnosen

Jag har träffat väldigt många läkare, psykologer och andra terapeuter under ca 15 års tid, som alla hävdat att jag varit deprimerad. Det kan jag visserligen acceptera,  det har jag ju varit.

Men jag minns speciellt en kvinna, hon var psykolog, som bestämt hävdade att jag minsann var deprimerad fast jag inte själv kände så alls… (det finns säkert ett gammalt inlägg om det här, det var dock några år sen).

En terapeut jag träffade privat talade om för mig, också för många år sen, att jag var tvungen att försöka inte bli “för glad” eftersom jag alltid kraschade efter att jag varit just glad. Men att det skulle bero på bipolaritet fanns inte på kartan.

Läkarna gav mig en massa olika diagnoser; depression, social fobi, ångest, GAD, paniksyndrom, med mera…

Själv började jag fundera på om jag kunde vara bipolär, för det liknade mitt problem, men de alla typ skrattade och sa: “Du är bara deprimerad” och gav mig tabletter som funkade i början, och sen inte alls.

Att jag varit deppad i perioder är inget nytt.. men jag undrar vem fan, om någon, som vänder sig till vården och säger: “Jag mår så sjukt jävla bra just nu! Kan jag få nåt piller så jag slutar vara glad jämt..?
Nej, precis.
Ingen.

Men till slut fick jag, förra året, en remiss till psykiatrin. Efter alla dessa år, så träffade jag den bästa läkaren jag haft i mitt liv! Han har jobbat med bipolära personer i över 20 år, och såg mitt mönster.

Det första han sa när han träffade mig var: “efter att ha läst din journal, att mediciner bara fungerat periodvis för dig och att du har så många diagnoser, så skulle jag säga att du har bipolärt syndrom… hur känner du inför det?“…
Kan säga att jag höll på att börja gråta. Äntligen var det nån som äntligen förstod mig. Inte för att jag själv misstänkt det, utan för att han förstod det genom att “kartlägga” mina perioder. Och trots att jag bara har 18 “rätt” av 20 på skattningstestet, så fick jag diagnosen Bipolär Typ 2.

Och äntligen, så förstår jag varför jag är som jag är. Varför jag alltid varit “konstig”, känt mig överlycklig och självmordsbenägen på en och samma vecka. Det är en oerhörd lättnad, jag är bara ledsen över att det tog sån tid. Har ju missat så mycket under alla onödiga depressioner, när jag hade kunnat förstå och acceptera varför jag har sådana omväxlande perioder.

Men nu försöker förstå och lära mig hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. Medicinen fungerar jättebra, men inte helt perfekt, men SÅ mycket bättre än innan, vilket jag är så tacksam för!

Hos doktorn

Jag har nog världens bästa läkare!
Äntligen har jag hittat en som faktiskt lyssnar och inte vill skriva ut en massa olika tabletter, utan tycker att vi ska fortsätta med de jag har och höja dem gradvis.

Nu ska jag äta Lamictal 150mg (tidigare 100) och Lyrica 3ggr/dag istället för 2ggr som tidigare. Känns bra. Jag mår mycket bättre än vad jag någonsin gjort (förutom när jag varit uppåt tidigare).

Det svänger inte alls lika mycket nu.
Om jag fick önska något i livet, vore det att jag fått träffa honom tidigare och fått sluppit äta en massa antidepressiva i onödan. Men, men… det blir nog bra nu. 🙂