Shit

Sitter och googlar på alla mina olika symtom och blir faktiskt lite smått mörkrädd. Inte nog med att jag först varit ganska anti mot vaccinering av baconsnuvan, har jag nu tvärvänt. Klart jag ska vaccinera mig. För tänk om… tänk om jag faktiskt själv ÄR i riskgruppen fast ingen läkare vill/har lust att ta mig eller mina symtom på allvar. Jag menar, det är ju inte så att jag inte har försökt… Malva är redan vaccinerad en gång, hon ÄR ju berättigad den eftersom hon ligger inom riskgruppen. Så idag ska vi försöka få till en vaccination…

Nåväl, som en del vet har jag misstänkt ganska länge nu att jag lider av IBS – men då jag inte får komma till läkare och bli undersökt ordentligt så får jag väl försöka luska på egen hand. Enligt mina symtom kan jag ha antingen IBS, Chrons, Ulcerös kolit eller magsår. Eller så är jag “bara” utbränd. Eller hypokondriker…

Vi kan börja med det ständiga illamåendet. Reumatologen trodde att det berodde på att jag fått biverkningar på Xanor, vilken jag ätit nu i många år. Själv tror jag inte så mycket på den versionen… Men som sagt jag är ju ingen läkare. Kollade sköldkörteln för något år sedan, och har kollat för diabetes. Båda två har jag fått negativa svar på. Mår illa mer eller mindre konstant. Kräks inte, men det känns ibland som jag ska göra det… Kväljningar, klump i halsen och ja, dagligen illamående som inte går över. Äter Postafen och tuggar Calma varje dag. Testade negativt för celiaki (glutenintolerans) förra veckan (hemtest).

Sedan en tid tillbaka, tror det var redan i somras upptäckte jag något konstigt på mina tånaglar. Det ser nästan ut som om jag har dubbla naglar…
Ingen läkare har brytt sig om det heller… fast jag varit orolig över det.
De ser helt vidriga ut – ärligt talat. Jag gissar dock på att det rör sig om någon vitaminbrist, eftersom att jag får mina “anfall” och inte kan tillgodogöra mig något av det jag äter eller dricker. Har börjat ta extra vitaminer varje dag så jag hoppas att det ska bli bättre. Men om det är sådana där linjer, som det nästan inte finns några artiklar om på svenska, så kan dessa bero på bl a invärtes sjukdomar… så det låter ju inte så kul direkt.

Sen har vi ju magen, det är ett helt kapitel för sig. I perioder är den lugn och stabil. Med perioder menar jag 3-4 dagar… Ibland kan jag äta vad jag vill och må bra, nästa gång jag äter samma sak får jag akut ont i magen och måste springa till toan innan jag knappt har svalt. Andra dagar, är jag istället förstoppad av samma mat. Är gasig som bara den, magen leker åskväder, bullrar och har sig.

Men om någon vill leka doktor eller ge sig på en gissning så kommer mina symtom i en lista:

  • illamående
  • växlande diarré, “normal” avföring, förstoppning
  • magont i övre och nedre delen
  • magknip
  • akuta toalettbesök i samband med måltid (oavsett vad jag äter – dock inte alltid, men ofta)
  • uppkördhet
  • svullen mage
  • minskad aptit
  • känner ingen direkt hunger  (varierar dock)
  • ingen viktnedgång (står stilla)
  • ont under höger och vänster revbensbåge (fram och bak)
  • sveda i magen
  • klumpkänsla i halsen (har dock ej sura uppstötningar eller halsbränna)
  • halsen känns tjock
  • svårt att rapa
  • torra slemhinnor
  • psoriasis
  • ledvärk (med värmeökning + svullnad trots medicinering)
  • ångest
  • panikångest
  • depression
  • oro
  • mardrömmar
  • trötthet (spelar ingen roll hur mycket/lite jag sover)
  • hemorrojder (visserligen haft sen sista graviditeten av & till)
  • konstiga tånaglar
  • gaser
  • irritation
  • frossa/fryser lätt
  • svettningar/vallningar
  • stickningar/domningar/myrkrypningar/ karpaltunnelsyndrom
  • yrsel
  • fetma
  • ljud/pip i öronen (ibland)
  • ringar under ögonen
  • migrän med aura
  • glasbubblekänsla
  • hjärtklappning
  • okoncentrerad
  • spända muskler (hela jag är spänd)
  • kramp
  • urinträngningar (kan iofs bero på den mängd medicin jag petar i mig)
  • kraschat självförtroende
  • tappar tråden/glömsk
  • nedstämd, gråter lätt
  • synstörningar
  • klarar inte av stress
  • balansproblem (känns som om jag lutar ibland)
  • håravfall
  • minskad lust, orkar inte göra ens de enklaste sysslorna
  • låtsas utåt att allt är bra fast jag mår skit (orkar inte förklara varje gång)
  • noll motivation
  • tänker/grubblar/funderar för mycket
  • och en massa annat som jag inte kommer på just nu.

Jag kan inte säga att jag är fysiskt stressad. Däremot mentalt, vilket kanske beror på min ångestproblematik, men det blir inte bättre. Jag grubblar JÄMT och när jag försöker komma underfund med vad det egentligen beror på så kör jag fast. Jag är som en dator som bara står och tuggar… Jag har ingen direkt tid för återhämtning, om det nu skulle röra sig om stress/utbrändhet eftersom att jag, som sagt, grubblar jämt. Hade det varit fysiskt så hade det varit så mycket lättare. Jag kan ju inte stänga av hjärnan liksom.

Fick dock ett tips på att försöka föra dagbok  för att se vad det är som utlöser stressen… så det kommer väl ett par inlägg om det när jag har ork. Det är ju ingen idé att vända sig till vårdcentralen, för jag är ju bara ett hopplöst fall… iallafall känns det så.

Magproblem

Det måste vara jättekul att läsa min blogg. Eller inte. Det enda jag skriver om är värk, värk, värk och ännu mer värk…

Så här kommer ett till.

Jag tror att min mage nu håller på att krascha rejält. Det sjuka är att magen varit “stabil” sen jag började äta Diklofenak regelbundet, medicinen jag får för min onda hand. Inte för att det hjälper till 100% mot värken, men jag kan leva med det. Eller kunde. Magen som sagt, har varit stabilare än tidigare vilket jag varit glad över.

Nu har jag dock börjat få smärtsamma kramper, frossa, illamåendevallningar varje kväll/natt och det enda jag kan koppla det till är just medicinen.
Så, vad ska jag göra nu då? Det är som att välja mellan pest eller kolera. Ha ont i magen eller ont i handen. Fungera normalt eller inte. Fast i nuläget fungerar ju ingenting – förutom handen när jag går på “full effekt”.

Kanske ska jag fortsätta med Diklofenak och invänta magsåret? Kanske tar vårdcentralen en på allvar då?

Men kul…

Tänkte gå ut och sätta mig i solen och läsa lite då jag stötte på vår nya granne…

“När är det dags?” frågar hon
Uhm… ut ur min mun flög det bara “Nej nej, jag är bara FET varpå hon slog sig för munnen och smet in. Undrar vem som skämdes mest, hon eller jag…

Magen är ett känsligt ämne för mig. Jag försöker med allt för att få den att bli platt, vilket inte är så lätt när man lider av trolig IBS. Magen ser ut som en ballong för jämnan, så jag har börjat att acceptera det. Men samtidigt gör det ju ont att få sådana kommentarer. Inte för att det är fult med gravida magar, men när jag inte är det vill jag inte ha den kommentaren. Och jag ska inte ha fler barn heller så det är ingen önskan från min sida. Hade jag råd så skulle jag utan tvekan fettsuga mig. Direkt.