Frustrerande

Usch vad jag avskyr att inte kunna göra något för en vän som mår dåligt.
Det känns som om jag försökt med allt, men det duger tydligen inte. Jag når inte fram.

Så jag måste bara försöka fokusera på andra saker, för att låta bli att fundera, men det går väl så där.

Är dock glad att jag fått ventilera lite med min nya vän. Imorrn ska vi hitta på nåt kul att göra tillsammans. 🙂 Så det ser jag fram emot!

Att vara glad..

Det här med att vara glad funderar jag mycket på just nu. Innan jag fick min diagnos, så fattade jag aldrig varför jag mådde så in i helvete bra ena dagen/veckan, för att några dagar senare vilja ta livet av mig och dö…

Just nu är jag inne i en hypoman fas och tankarna snurrar i ett enda virrvarr.
Så jag ber om ursäkt för ett flummigt och snurrigt inlägg. 😉

Jag har funderat på en sak. Det här med att vara glad. Hur definierar man det? (Hur man definierar glädje och lycka vet jag, har skrivit pm om det :P)

Jag tror att jag har dessa faser; nattsvart (depression), “whatever/meh”, okej (varken bra eller dåligt), glad och överglad (hypoman).

Att livet pendlar för alla människor är jag absolut med på..

Men hur ska jag egentligen veta vad som är min “normalglada” fas. Som “normala” människor känner,  när de är “normalglada”? Har de samma känsla som jag när jag ligger på “okej och glad”-faserna?

Känner de att livet är bra och att de är lyckliga (som när jag är inne i en “glad”-fas) men kan behärska sig att inte bli för glada? Men om de blir superglada över något, blir de då lika “höga” som jag, men kan snabbt återgå till sitt normalläge efteråt?

När jag svänger, så gör jag det så fort och kraftigt att jag skippar några faser på vägen. Jag kan gå från eufori rakt ner i helvetet på en dag. Det finns inga mellanting, förutom när jag är på väg uppåt. Då är jag vanligtvis glad i någon/några dagar utan nån specifik anledning. Ibland stannar jag i okej-fasen och pendlar mellan den och “meh”-fasen.

Men ibland går jag högre och blir hypoman. Då älskar jag allt och alla och är helt uppslukad av glädje.
Till skillnad mot depressionen som är raka motsatsen och som automatiskt medföljer denna hypomana fas. (Har alltid gjort det för mig iallafall) Det är inget jag kan styra över, men jag kämpar med det. Försöker att hitta positiva saker på vägen ner som bromsar upp lite, så jag kan “landa” mjukt på normalläget istället.

Det är väldigt läskigt att veta att man kommer må dåligt. Som ett slags straff för att man mått “för bra”… och det skapar en känsla av rädsla hos mig, för jag vill inte ju må dåligt någonsin igen.

Men som sagt. Nu äter jag ju medicin som ska lägga en skummadrass på vattenytan, så jag inte drunknar. Håll tummarna att madrassen är av bra kvalitet.