Kontroll…

Jag läste någonstans att det sägs att människor med ångest har ett enormt kontrollbehov. Vi lär oss att kontrollera ångesten så den inte upprepar sig, fastän den gör det dagligen för mig. Så egentligen så har vi ju ingen kontroll alls…

Dagen har gått ganska bra. Men nu, när barnen somnat och jag egentligen skulle sitta uppe och vaka in julen med min sambo sitter jag istället och har ångest. Mörk, svart och avgrundsdjup… Jag borde ha vant mig, men det gör jag aldrig. Förstår inte varför. Det blir bara värre och värre för varje år. Om jag nu mår så här, som jag gör just nu, så undrar jag om jag ligger inne på psyk så här dags nästa år. Vad fan är det för liv?

Tänk om jag hade lika mycket kontroll över min ångest som med något annat… vikten till exempel… Istället går jag bara här och är… och det är så tungt. Och jag mår så in i helvete illa… klättrar på väggarna.

När ska det ta slut?!

Förbannad

Mina barn dansar varje lördag och idag när vi skulle gå hem luktade spya lång väg i omklädningsrummet, där satt en mamma med sin dotter… varav mamman utbrister; “nej nu får du sluta för om du fortsätter sådär så kanske vi också får magsjuka!”

Alltså hade barnet kräkts ordentligt när hon skulle byta om, men skulle ändå in och dansa, samt smitta ner andras barn!

Jag blir så j*vla förbannad så det finns inte ord. Inte nog med att jag har emetofobi (rädsla för att kräkas) men jag bara undrar hur folk tänker? Min egen ångest kan jag (knappt) leva med – men jag kan absolut inte leva med UPPENBART korkade föräldrar, sorry!

Visst, dansen kostar rätt mycket pengar och de har betalt för att barnet ska gå där, men det kan väl ändå inte släpa dit ett barn som är sjukt?!

Hade det varit mitt barn hade jag sett till att få hem henne illa kvickt. Men jag verkar tydligen vara en av de få som resonerar så?
Jag sa även till mamman att hon borde ta med sig sitt barn och gå hem, men hon bara blängde surt på mig och gick in i salen, varav jag tog mina barn, varnade andra föräldrar och gick hem.

Nu däremot har jag världens jävla ångest. Jag blir så jävla trött på föräldrar som bara tänker på sig själva!!!!!

Emetofobi

Har suttit och kollat på ett program på tv om PTSD med Erik, där de också pratade pm panikångest och jag som vanligt spårade ur och började prata om hur det känns att leva med emetofobi. Nu hoppas jag verkligen inte att det är som det brukar, när jag pratar om det alltså… för då brukar det alltid sluta med att jag spenderar natten i badrummet… med att just göra det jag mest fasar över.

Troligen är det enbart psykiskt, trots att jag mår illa dagligen, men det verkar som så att när jag väl “lättar mitt hjärta” så stegras fobin och jag måste göra det jag inte vill.

Så håll tummarna för mig inatt. Snälla.