Upp som en sol…

Jag märker som sagt inte när och hur jag dippar efter en hög period, utan det bara känns efteråt och då vet jag att det redan är försent att kämpa emot.

Googlade lite om en sak jag har “problem” med och det stod att det kan vara livshotade (som med mycket annat) och per automatik tänker min hjärna: “vad bra!!! Då slipper du kanske ta livet av dig!”… och då förstår jag att jag redan landat. Efteråt kom resten av de vanliga, inte upplyftande känslorna som jag brukar känna.

Det är verkligen irriterande att bli straffad över att vara lycklig några dagar…

Att vara glad..

Det här med att vara glad funderar jag mycket på just nu. Innan jag fick min diagnos, så fattade jag aldrig varför jag mådde så in i helvete bra ena dagen/veckan, för att några dagar senare vilja ta livet av mig och dö…

Just nu är jag inne i en hypoman fas och tankarna snurrar i ett enda virrvarr.
Så jag ber om ursäkt för ett flummigt och snurrigt inlägg. 😉

Jag har funderat på en sak. Det här med att vara glad. Hur definierar man det? (Hur man definierar glädje och lycka vet jag, har skrivit pm om det :P)

Jag tror att jag har dessa faser; nattsvart (depression), “whatever/meh”, okej (varken bra eller dåligt), glad och överglad (hypoman).

Att livet pendlar för alla människor är jag absolut med på..

Men hur ska jag egentligen veta vad som är min “normalglada” fas. Som “normala” människor känner,  när de är “normalglada”? Har de samma känsla som jag när jag ligger på “okej och glad”-faserna?

Känner de att livet är bra och att de är lyckliga (som när jag är inne i en “glad”-fas) men kan behärska sig att inte bli för glada? Men om de blir superglada över något, blir de då lika “höga” som jag, men kan snabbt återgå till sitt normalläge efteråt?

När jag svänger, så gör jag det så fort och kraftigt att jag skippar några faser på vägen. Jag kan gå från eufori rakt ner i helvetet på en dag. Det finns inga mellanting, förutom när jag är på väg uppåt. Då är jag vanligtvis glad i någon/några dagar utan nån specifik anledning. Ibland stannar jag i okej-fasen och pendlar mellan den och “meh”-fasen.

Men ibland går jag högre och blir hypoman. Då älskar jag allt och alla och är helt uppslukad av glädje.
Till skillnad mot depressionen som är raka motsatsen och som automatiskt medföljer denna hypomana fas. (Har alltid gjort det för mig iallafall) Det är inget jag kan styra över, men jag kämpar med det. Försöker att hitta positiva saker på vägen ner som bromsar upp lite, så jag kan “landa” mjukt på normalläget istället.

Det är väldigt läskigt att veta att man kommer må dåligt. Som ett slags straff för att man mått “för bra”… och det skapar en känsla av rädsla hos mig, för jag vill inte ju må dåligt någonsin igen.

Men som sagt. Nu äter jag ju medicin som ska lägga en skummadrass på vattenytan, så jag inte drunknar. Håll tummarna att madrassen är av bra kvalitet.

Vägen till diagnosen

Jag har träffat väldigt många läkare, psykologer och andra terapeuter under ca 15 års tid, som alla hävdat att jag varit deprimerad. Det kan jag visserligen acceptera,  det har jag ju varit.

Men jag minns speciellt en kvinna, hon var psykolog, som bestämt hävdade att jag minsann var deprimerad fast jag inte själv kände så alls… (det finns säkert ett gammalt inlägg om det här, det var dock några år sen).

En terapeut jag träffade privat talade om för mig, också för många år sen, att jag var tvungen att försöka inte bli “för glad” eftersom jag alltid kraschade efter att jag varit just glad. Men att det skulle bero på bipolaritet fanns inte på kartan.

Läkarna gav mig en massa olika diagnoser; depression, social fobi, ångest, GAD, paniksyndrom, med mera…

Själv började jag fundera på om jag kunde vara bipolär, för det liknade mitt problem, men de alla typ skrattade och sa: “Du är bara deprimerad” och gav mig tabletter som funkade i början, och sen inte alls.

Att jag varit deppad i perioder är inget nytt.. men jag undrar vem fan, om någon, som vänder sig till vården och säger: “Jag mår så sjukt jävla bra just nu! Kan jag få nåt piller så jag slutar vara glad jämt..?
Nej, precis.
Ingen.

Men till slut fick jag, förra året, en remiss till psykiatrin. Efter alla dessa år, så träffade jag den bästa läkaren jag haft i mitt liv! Han har jobbat med bipolära personer i över 20 år, och såg mitt mönster.

Det första han sa när han träffade mig var: “efter att ha läst din journal, att mediciner bara fungerat periodvis för dig och att du har så många diagnoser, så skulle jag säga att du har bipolärt syndrom… hur känner du inför det?“…
Kan säga att jag höll på att börja gråta. Äntligen var det nån som äntligen förstod mig. Inte för att jag själv misstänkt det, utan för att han förstod det genom att “kartlägga” mina perioder. Och trots att jag bara har 18 “rätt” av 20 på skattningstestet, så fick jag diagnosen Bipolär Typ 2.

Och äntligen, så förstår jag varför jag är som jag är. Varför jag alltid varit “konstig”, känt mig överlycklig och självmordsbenägen på en och samma vecka. Det är en oerhörd lättnad, jag är bara ledsen över att det tog sån tid. Har ju missat så mycket under alla onödiga depressioner, när jag hade kunnat förstå och acceptera varför jag har sådana omväxlande perioder.

Men nu försöker förstå och lära mig hur jag ska hantera mig själv och mina känslor. Medicinen fungerar jättebra, men inte helt perfekt, men SÅ mycket bättre än innan, vilket jag är så tacksam för!