Acceptans & förlåtelse

Det är inte pga Lyrican som jag mått dåligt. Ångesten har lättat, trots att jag inte exprimenterade mer än en dag. Det jag får/har ångest över är en helt annan grej, har jag kommit fram till. Naturligtvis har jag mina ihållande ångestperioder, men det här är annorlunda. 

För när jag tänker tillbaka på allt som hänt den här våren och sommaren, så är det nog inte speciellt konstigt att jag mår/mått som jag gjort.

Hotet om att förlora nära vänner, och att faktiskt förlora vänner som betytt nästan allt för mig, har varit väldigt, väldigt jobbig. Jag har dessutom bytt miljö och fått komma tillbaka till det som var jobbigast att acceptera. Och som jag vet, för det funkar oftast så på mig, så kommer ångesten som en bomb när allt “lugnat” ner sig.

Jag har accepterat saker som hänt, men jag har svårt att förlåta. Egentligen borde jag det, för min egen skull, men det betyder också att jag måste släppa taget. Vissa personer har jag släppt, för tilliten och det som tidigare varit ömsesidigt inte finns kvar längre, och jag kommer aldrig att släppa in den människan i mitt liv igen. Den personen gjorde sitt val… och försökte inte ens.

För att jag ska kunna förlåta, så måste i regel personen försvinna ur mitt liv, för att jag ska kunna gå vidare. När det känns som det gjort i min nyaste nära vänskap, så bryr jag mig för mycket om den personen, att jag inte vet vad eller hur jag ska göra, eftersom att den personen iallafall försöker. Skillnaden är om man inte försöker alls och jag vill så gärna att det ska fungera. Men den personen har sårat mig också, men på ett helt annat sätt, vilket är svårt att både acceptera och förlåta. 

Att saker och ting har hänt accepterar jag, men inte varför och det är väl det som är jobbigast. Även om jag på något sätt kan se det från en annan synvinkel betyder inte att jag kan förlåta. Iallafall inte förrän jag har bearbetat och ältat klart och jag kan inte svara på hur lång tid det kommer att ta.

Så. Det är en jobbig period just nu. Jag känner mig som jag sitter i en berg-o-dalbana. Ena stunden är jag glad i flera dagar och i nästa stund faller jag. Man kan tycka att jag borde vara van, men det blir jag aldrig. 

Det jobbigaste för mig är att jag inte vet om det är yttre omständigheter som gör att jag mår så dåligt just nu eller om det är sjukdomen som spökar. 

Oavsett vad, så försöker jag ta hand om mig på det bästa sättet jag kan. För jag mår inte dåligt att jag vill dö. Även om jag haft veckans dos av självmordstankar. Men jag tar en dag i taget när jag mår så här. Jag vet inget annat sätt att hantera det på.

Så. Jävla. Frustrerad

Nu har det varit samma visa varenda gång jag ska förnya mina recept på psyk. Jag förnyar, men får ingen medicin, därför att “min” läkare tydligen aldrig är tillgänglig (eller så skiter han bara i det?).

Förra gången fick jag ringa, maila och ringa igen och TJATA i FYRA dagar för att få det jag behöver för att fungera.

Det slutade med att en annan läkare skrev ut dem åt mig, men tack vare det, så fick jag göra ett uppehåll och det fuckade upp mensen igen.

Så den här gången tänkte jag att jag skulle vara bättre förberedd, så jag förnyade för 1,5 vecka sedan.. och har jag fått nåt jävla recept?!

Hur svårt ska det vara undrar jag?
Blir så less! Jag vill verkligen inte börja om IGEN, för jag vet inte om jag orkar med det.

Det är fruktansvärt irriterande att ALLTID behöva kämpa för något, när de (läkarna) själva VET vilka risker det kan innebära genom att inte ge en bipolär sin medicin (eftersom att obehandlad bipolaritet kan leda till diverse saker – i mitt fall, främst självmordstankar), men i mitt fall verkar de strunta i det helt och hållet!

Jag kommer inte förnya dem nåt mer om det ska vara så här jävla omständigt varje gång. Just nu har jag medicin i två dagar till…

Upp som en sol…

Jag märker som sagt inte när och hur jag dippar efter en hög period, utan det bara känns efteråt och då vet jag att det redan är försent att kämpa emot.

Googlade lite om en sak jag har “problem” med och det stod att det kan vara livshotade (som med mycket annat) och per automatik tänker min hjärna: “vad bra!!! Då slipper du kanske ta livet av dig!”… och då förstår jag att jag redan landat. Efteråt kom resten av de vanliga, inte upplyftande känslorna som jag brukar känna.

Det är verkligen irriterande att bli straffad över att vara lycklig några dagar…