Jag, krasha?

Nu är det inte bra igen. Har inte haft lust att skriva om det, för jag vet inte vad jag ska säga. Ångesten är här igen, som den alltid är denna tid på året. Jag har ju visserligen ångest året om, men värst år den under höst/vinter. Nåväl, som om inte ångesten vore nog i sig så utlöser stress/oro även min ögonmigrän.

Eftersom att jag vet att jag skrivit om det tidigare, men inte i vilket samband blev jag en aning skärrad när jag läste mitt tidigare inlägg. För nästan precis så känns det ju nu! Håller jag verkligen på att krascha igen?! Illamåendet är ungefär detsamma som då, så länge jag försöker göra något så mår jag illa. Igår var vi på Marieberg och jag gick och mådde illa hela tiden, fastän det var JAG som ville ut och shoppa!

Så det är mycket som är sig likt, och ingen förstår hur det känns. Iallafall inte på riktigt. Jag försöker ta en dag i taget. Vaknade i morse och tänkte att det skulle bli en bra dag. Jag peppar mig med positiva tankar, men i slutändan blir allt pannkaka iallafall. Och jag VILL INTE börja äta mina antidepp igen! VILL INTE! Har klarat mig utan dem i 1½ års tid nu, så nej, jag vill klara det själv. Tack och lov har jag mina ångestdämpande, vilket jag inte hade när jag skrev det förra inlägget (som jag länkade till) så jag kanske hinner bromsa i tid denna gång.

Det är inte alls känslan som om att jag är på väg in i en depression, för det vet jag hur det känns, tro mig. Utan jag vill göra saker, men mina symtom hindrar mig från att göra det jag vill. Men det är så himla mycket som snurrar i huvudet. En massa möten och beslut som rör Malvas framtid, hur vi ska lösa en massa saker som rör vår familj, våra arbeten… mm mm…Ekorrhjul. Tanken “det löser sig” finns inte.

Och sen får höra att man är en knarkare för att man äter medicin för att man ska kunna orka. Jag blir så jävla arg. Inser Du inte att jag faktiskt försöker överleva?! För mig finns du inte längre, jag har gjort allt för att slippa höra dina jävla elakheter – för det är något som har hänt med dig, du är inte som förr. Nog för att du har varit dryg och puckad, men nu är du bara rent jävlig och elak. Och det ska jag inte behöva ta! Du känner inte mig, du har inte känt mig på över 20 år, så hur faaan vet du vad som är bäst för mig?!

JÄVLA IDIOT!

*buuurp*

Sitter och har myskväll med min raring. 😉
Dricker mousserande vin så jag kan rapa ordentligt. Har ju som sagt lite problem med det. Men med kolsyrat blir det som sagt bättre.

Igår ringde han och terrade som sagt, och sen fortsatte han så nu är telen avstängd, så det är därför jag inte svarar om ni undrar. Ring på mobilen istället så ringer jag upp om det skulle vara nåt.

Nu ska jag återgå till min söta sambo. Tjing!

Många tankar blir det

Nu är det inte roligt längre. Jag tror vet att jag måste gå till doktorn snart.
Min fot är inte rolig och min mage ska vi inte ens tala om. Jag misstänker att jag har Crohns, Ulcerös colit eller Colon irritabile… Plussa på detta med en rejäl dos av ångest och summera sen hur jag mår. Inte bra kan jag säga. Men jag skjuter bara upp det hela tiden, det kan ju bli bättre.

Magen började i somras med 3 veckors magsmärtor, kroniskt illamående (som ju är en superb känsla att ha när man har emetofobi) *ironi* Jag gissar att det var därför jag rasade i vikt. Nåväl sen fick jag behålla maten iallafall, det lilla jag petade i mig. Lugnet varade i någon vecka, sen var det dags igen, fast åt fel håll. Jag menar, hur normalt är det att först gå på toa i snitt 10 gånger om dagen för att sen inte gå alls på 2 veckor?! För att inte tala om svullnaden i magen, gaser hallelujah! Helt underbart med gaser när man inte kan fisa eller rapa. Yeehaa… Aj aj. Och så kom illamåendet tillbaka. Jippie!

Jag har uteslutit allergier, har testat laktosfritt, mjölkfritt, glutenfritt osv, men det hjälper inte oavsett. Man ska inte heller dricka kolsyrade drycker eller röka, men just nu är det det enda två saker som faktiskt får mig att fisa och rapa, så det får jag ju köra på. Tills jag orkar gå och kolla upp det. Jag ringde ju till vc i somras men de ville inte hjälpa mig för jag trodde att det var gallan som spökade, och de tyckte att jag skulle ringa till kirurgen direkt. Men jag var ju inte säker, hur ska jag kunna veta? Jag är väl ingen läkare heller?! Puckon!

Just nu är det hyfsat lugnt i magen – tills jag får ångest. Som inte är helt oundvikligt när min största fasa uppenbarade sig igår. Han ringde och hon svarade. *suuuck* Fast jag kan inte avgöra om han var i startgroparna eller inte. Vi får se idag kanske, eventuellt ska vi dit senare i kväll. Han vill gratulera Malva, eftersom att han inte kunde göra det förra helgen för att han var upptagen med att supa.

Som sagt, många tankar blir det…