Provocerande

För att börja med, så använder jag ordet “normal”, för att förklara skillnaden i detta inlägg. Mer som ett förtydligande, en jämförelse. Annars så gillar jag inte det ordet, för alla är unika.

Hursomhelst, jag är oftast inte lättprovocerad, men det finns saker som gör mig frustrerad över att folk inte förstår. Folk som säger att alla barn är jobbiga emellanåt, speciellt tonåringarJag tror inte de på riktigt förstår vad jag menar. Eller så vill de bara inte förstå.

Självklart är alla barn jobbiga emellanåt, men jag anser att vi föräldrar till barn med särskilda behov har det tuffare än andra föräldrar, speciellt när de kommit upp i tonåren. Det är min åsikt och den står jag för.

Så varför känner jag så? För det första. Vi har ingen ledsagare till M, för det har alltid strulat, så jag gör allt med henne. Går på aktiviteter, tar med henne överallt, eftersom att hon inte kan lämnas oövervakad. Hon har inga vänner, förutom de i skolan och på korttids, men även om hon hade det, så skulle hon ändå inte kunna göra det som “normala” tonåringar gör.

Hon kommer aldrig kunna gå på bio eller disco själv. Hon kommer aldrig kunna gå ut fika ensam/med vänner. Hon kommer aldrig kunna gå på stan själv och köpa kläder. Hon kommer aldrig kunna gå och handla mat i affären… Listan kan göras lång.

Hon kommer som sagt aldrig kunna göra saker som en “normal” tonåring gör. Och sådant är jobbigt ibland när man tänker på det (speciellt som nu, när hon är på korttids och jag har tid att reflektera). Det är förmodligen jobbigt för henne också, när hon jämför sig med andra tonåringar i hennes ålder, men hon säger inget och iofs så vet hon ju inget annat. Hon fyller 16 år i höst och hänger med sin mamma varje dag. Hur många “normala” tonåringar gör det? Varje dag?

Som tur är har vi, som sagt, avlastning och det behövs verkligen. Både för att hon får byta miljö och för att vi föräldrar ska kunna återhämta oss. Vissa tycker att det är orättvist, därför att “tonåringar är jobbiga“… och ja, det har jag fått höra åtskilliga gånger.

Men det ni missar är att varje gång era tonåringar är ute med sina kompisar och gör saker, så får ni, enligt mig, en slags avlastning också. Ni behöver inte övervaka och ha koll på precis varje liten grej de gör.

Dessutom så brukar de tonåringarna vara rätt självgående och kan som ett pyttelitet exempel fixa frukost själva. Det kommer M aldrig att kunna göra på egen hand.

En annan sak är att dessa föräldrar mycket sällan behöver ha en massa instanser för att få vardagarna att fungera. Som ett enkelt exempel var vi på habiliteringen och skulle prova ut en kalender åt M, så hon skulle kunna ha koll när saker och ting ska hända i framtiden. Hur många ungdomar behöver hjälp med att fylla i en kalender? Ni behöver inte heller ränna till läkare flera gånger per år, för att kolla status på era tonåringar.

Jag vill inte förminska eller hävda att det inte är jobbigt att ha tonåringar, men jag anser att vi får kämpa mer för att få vardagen att fungera.

Det är inte så att jag tänker på det jämt, för vi lever mitt i det och har vant oss att livet ser ut så här. Det är liksom bara att gilla läget.

Men emellanåt blir jag faktiskt avundsjuk på er med “normala” tonåringar med “vanliga” tonårsproblem, som kan låta dem göra saker på egen hand.

För det känns ärligt talat som att ni faktiskt tycker att vi bara klagar och vi egentligen inte förstår hur det är att leva med tonåringar, när ni säger att “tonåringar är jobbiga“.

För jag VET faktiskt hur det är att leva med en tonåring. M har nämligen en “normal” storasyster. Men vi kanske hade tur, för hon var rätt enkel att ha att göra med. (Förutom att hon hatade mig av någon konstig orsak, som hon inte visste själv. Men jag var likadan mot min mamma i samma ålder, så det ligger väl i släkten. Det är först de senaste åren vi har kunnat prata utan att det blivit krig. ;))

Jag inser att folk troligtvis kommer att bli provocerade av mina åsikter, men det är så här jag känner och det står jag för utan att skämmas.

Att leva med psykisk ohälsa

Jag har gjort så många fel val i livet. Jag inser det nu, hur många människor jag stött bort eller sårat. Jag ber om ursäkt för det, men när jag mått så in i helvete pissigt, så blir jag egocentrisk och pushar bort människor i mitt liv. För det känns som att det är bättre så. För dem. För vem orkar försöka gång på gång att umgås med en person som bara säger nej hela tiden? Jag förstår dem, även om mina nära inte tycker så, säger de. Det är förmodligen bara som jag upplever det så.

Men det kanske är därför jag söker mig till människor, som av och till mår lika dåligt som mig i perioder, för jag vet ju hur det är. De dömer inte mig när jag mår dåligt, precis som jag inte dömer dem. Även om jag inte kan sätta mig in i exakt deras känslor, så har jag iallafall en aning och därför förstår jag vad de går igenom.

Men människor som inte vågar stå för sina val och inte kan säga det de har på hjärtat till mig personligen eller försöker framstå helt perfekta och aldrig gör några fel och skyller ifrån sig på andra. Sådana personer har jag inte mycket till övers för längre och jag har idag inga som helst problem att kasta ut människor från mitt liv. Jag har faktiskt inte ångrat en sekund att jag slängt ut dem. Ärlighet är det viktigaste för mig och kan du inte ge mig det, så är det tack och hej.

Det finns bara en person som jag saknar mycket, men vi kastade inte bort varandra, eller var oärliga mot varandra så det räknas inte. Vi har pratat lite smått och bett varandra om ursäkt även om vi inte vet varför det blev som det blev och det är ju iallafall en början. Kanske kan vi iallafall reparera “skadan” med tiden. Vem vet?

Men åter till det jag skulle skriva om:
Jag har mått dåligt av och till i hela mitt liv. Jag tror att det började när jag var 9-10 år, för jag har för mig att jag fick gå till någon att prata. Men jag ville inte berätta det som tyngde mig, vad det än nu var. Jag minns inte det vad vi pratade om. Det var först på 00-talet som jag fick mina diagnoser, GAD och Bipolär typ 2. Kanske beror mitt mående på att jag alltid varit känslig? Kanske beror det på att jag mer eller mindre växte upp med min alkoholiserade pappa. Vem vet? Jag har alltid fått höra hur tyst och blyg jag varit som barn. Och jag minns att jag “straffade” mig själv när jag mådde dåligt av ångesten. Jag kände att jag inte var värd annat. Då visste jag inte att det kallades ångest, eller att andra människor också brottades med liknande känslor. Jag trodde att det bara var jag och att jag var helt ensam om det.

Men nu äntligen mår jag faktiskt bra, vilket har fått mig att reflektera väldigt mycket. Jag önskar som sagt att jag gjort andra val, speciellt de senaste 2 åren. Men jag kan bara be om ursäkt för det, för jag kan inte gå tillbaka och göra det ogjort. För om jag kunnat hade jag inte tvekat att göra det.

Jag tror dessa insikter kommer av hur bra jag mår nu på mina mediciner. Jag äter medicin morgon och kväll. Tänk om jag fått dem för flera, flera år sedan. Tänk om jag sluppit må så dåligt. Det hade varit helt underbart, men det finns väl en mening med det också.
Jag hade lite biverkningar i början och vid varje höjning av Venlafaxinet, men nu har jag ätit den dos jag ska i några veckor, och jag är mer stabil än på länge och har inte haft någon ångest alls på ca 2 veckor. Jag hoppas att det håller i sig. Jag vet att jag förmodligen kommer att få äta medicin i resten av mitt liv, men det gör inget så länge som jag får må bra.

Härom kvällen försökte jag ta bort Theralen för att Venlafaxin är min “huvudmedicin” mot ångest, så jag tänkte att jag inte behöver extra. Det slutade med att jag var vaken till 04, så den behöver jag uppenbarligen för att kunna somna och sova bra. Så nu tänker jag testa att ta bort 2mg Melatonin istället. Visste ni föressten hur sjukt dyrt Melatonin är? En burk på 2mg, 100 tabletter kostar 755:-. medan Venlafaxin kostar 82:-. Helt sinnessjukt. Iofs är Lamotrigin inte heller jättebilligt. Jag har två förpackningar med 200mg respektive 100mg, vilka innehåller 100 tabletter i varje paket och kostar sammanlagt 703:-. Men Melatonin är ju något som kroppen vanligtvis bildar själv.

Men som ni ser, en kostnad på ca 1500 den första månaden, om man inte har frikort. Tänk vad mycket jag hade kunnat göra med de pengarna istället, men jag är sjuk och behöver dem för att inte vilja dö hela tiden. Eller göra sig illa för att ångesten ska lätta. Så ha det gärna i åtanke när/om ni trycker ner en människa som mår dåligt, fast det inte syns utanpå, som hävdar att man bara är lat och låtsas vara sjuk, för att det inte syns lika mycket som om någon tex hade brutit benet. Dessutom är vi experter att dölja våra känslor utåt, kör med pokerface och kraschar för det mesta när vi är ensamma. Så fundera lite på det innan du öppnar munnen.

Nej, jag är inte otrogen

20 år. Det är en ganska lång tid.

Jag trodde att jag skulle leva med Erik i hela mitt liv. Jag ville inte låta barnen få gå igenom en separation, när jag själv är ett skilsmässobarn. Men det var oundvikligt. Jag tror att barnen inte heller mådde bra av spänningen som låg i luften.

Vi grälade aldrig. Eller iallafall nästan aldrig. Kommunikationen oss emellan dog ut till slut. I slutändan pratade vi bara om barnen och vad vi skulle handla. Jag mådde inte bra och jag tror inte att han gjorde det heller. Min mamma och mina båda systrar önskade att jag skulle gå vidare med mitt liv, då de såg hur mycket relationen mellan mig och Erik var. Som sagt, vi var inte osams, men vi var mer som vänner/syskon än ett par.

Jag hade skaffat nya vänner som jag spenderade mer och mer tid med. Malva var ofta med mig och vi hittade på mycket roliga grejor tillsammans. Jag fick speciellt en vän, Torbjörn (som jag skrivit om tidigare), som blev min närmaste vän. Jag kände mig trygg och kunde prata om allt med honom och vi umgicks väldigt intensivt och hade jättekul (ibland hemskt) tillsammans.

Så kom den oundvikliga “krashen”. Vi hade varit ute i parken och grillat med mina systrar m. respektive, Flum och Alex. Torbjörn var också med och Sandra kom efter ett tag.

Efter att alla gått hem, satt jag, Sandra, Torbjörn och Malva kvar och pratade och väntade på att grillen skulle slockna. Klockan var strax innan 23 och jag tyckte inte att det var en så stor deal att Malva satt ute med oss. Hon var nästan 15 år, hade sommarlov och var i vuxet sällskap. Det tyckte dock Erik, som gick ut och hämtade henne. Han var väldigt arg och det kom fram senare att han hade tyckt att Torbjörn, Malva och jag hade suttit och grillat som en familj. Jag ser det inte så. Vi satt där det fanns plats och jag pratade mest med min systerdotter.

Nåväl, efter att vi gormat på varandra en stund så gick jag ut, men gick in igen senare. Erik bad om ursäkt, men vi började äntligen prata med varandra. Vi var överens att “vi” var över, att vi nu är mer som syskon/vänner. Vi pratade länge och han hade flera önskemål, som jag tyckte lät bra och nu lever vi som vi har kommit överens om.

Sedan dess har spänningen hemma lagt sig, vi pratar mer nu än vi gjort på många, många år. Nästan som att vi kommit varandra nära igen, förutom att kärleken mellan oss som par är borta. Däremot är kärleken mellan oss som vänner större nu. Iallafall från min sida.

Efter några veckor inledde jag ett “riktigt” förhållande med Torbjörn. Jag hade inte haft några sådana idéer tidigare. Iallafall inte medvetet. Ibland kan jag tycka att det gick lite väl fort fram, men nu är det som det är. Det går inte att ändra på i efterhand. Innan jag gick ut med det, så frågade jag Erik om han var okej med det och det sa han att han var.

Som sagt, Erik och jag har en bra kommunikation idag och vi berättar/pratar med varandra och han har berättat saker för mig, bland annat negativa saker som en person sagt om mig, en person som alltid sagt att jag borde lämna Erik och att jag alltid skulle få stöd från den personen ifall det skulle bli så. Det var en lögn. Iofs har den personen svikit mig tidigare, så jag borde inte vara så förvånad. Men det blev jag.

Jag har inga som helst planer att någonsin låta den människan komma in i mitt liv igen! Man får stå för sina ord och val här i livet.

Folk tror att det är lätt att avsluta ett 20år gammalt förhållande, trots att man har växt ifrån varandra. Det är det inte. Det är jättejobbigt och man behöver stöd från sina nära och kära. Även om det blev en enkel separation för oss , betyder det inte att man inte känner sig misslyckad. Det var ju en person man tänkt leva med i resten av sitt liv.

Men för att runda av, så nej. Jag är och har inte varit otrogen.