Nej, jag är inte otrogen

20 år. Det är en ganska lång tid.

Jag trodde att jag skulle leva med Erik i hela mitt liv. Jag ville inte låta barnen få gå igenom en separation, när jag själv är ett skilsmässobarn. Men det var oundvikligt. Jag tror att barnen inte heller mådde bra av spänningen som låg i luften.

Vi grälade aldrig. Eller iallafall nästan aldrig. Kommunikationen oss emellan dog ut till slut. I slutändan pratade vi bara om barnen och vad vi skulle handla. Jag mådde inte bra och jag tror inte att han gjorde det heller. Min mamma och mina båda systrar önskade att jag skulle gå vidare med mitt liv, då de såg hur mycket relationen mellan mig och Erik var. Som sagt, vi var inte osams, men vi var mer som vänner/syskon än ett par.

Jag hade skaffat nya vänner som jag spenderade mer och mer tid med. Malva var ofta med mig och vi hittade på mycket roliga grejor tillsammans. Jag fick speciellt en vän, Torbjörn (som jag skrivit om tidigare), som blev min närmaste vän. Jag kände mig trygg och kunde prata om allt med honom och vi umgicks väldigt intensivt och hade jättekul (ibland hemskt) tillsammans.

Så kom den oundvikliga “krashen”. Vi hade varit ute i parken och grillat med mina systrar m. respektive, Flum och Alex. Torbjörn var också med och Sandra kom efter ett tag.

Efter att alla gått hem, satt jag, Sandra, Torbjörn och Malva kvar och pratade och väntade på att grillen skulle slockna. Klockan var strax innan 23 och jag tyckte inte att det var en så stor deal att Malva satt ute med oss. Hon var nästan 15 år, hade sommarlov och var i vuxet sällskap. Det tyckte dock Erik, som gick ut och hämtade henne. Han var väldigt arg och det kom fram senare att han hade tyckt att Torbjörn, Malva och jag hade suttit och grillat som en familj. Jag ser det inte så. Vi satt där det fanns plats och jag pratade mest med min systerdotter.

Nåväl, efter att vi gormat på varandra en stund så gick jag ut, men gick in igen senare. Erik bad om ursäkt, men vi började äntligen prata med varandra. Vi var överens att “vi” var över, att vi nu är mer som syskon/vänner. Vi pratade länge och han hade flera önskemål, som jag tyckte lät bra och nu lever vi som vi har kommit överens om.

Sedan dess har spänningen hemma lagt sig, vi pratar mer nu än vi gjort på många, många år. Nästan som att vi kommit varandra nära igen, förutom att kärleken mellan oss som par är borta. Däremot är kärleken mellan oss som vänner större nu. Iallafall från min sida.

Efter några veckor inledde jag ett “riktigt” förhållande med Torbjörn. Jag hade inte haft några sådana idéer tidigare. Iallafall inte medvetet. Ibland kan jag tycka att det gick lite väl fort fram, men nu är det som det är. Det går inte att ändra på i efterhand. Innan jag gick ut med det, så frågade jag Erik om han var okej med det och det sa han att han var.

Som sagt, Erik och jag har en bra kommunikation idag och vi berättar/pratar med varandra och han har berättat saker för mig, bland annat negativa saker som en person sagt om mig, en person som alltid sagt att jag borde lämna Erik och att jag alltid skulle få stöd från den personen ifall det skulle bli så. Det var en lögn. Iofs har den personen svikit mig tidigare, så jag borde inte vara så förvånad. Men det blev jag.

Jag har inga som helst planer att någonsin låta den människan komma in i mitt liv igen! Man får stå för sina ord och val här i livet.

Folk tror att det är lätt att avsluta ett 20år gammalt förhållande, trots att man har växt ifrån varandra. Det är det inte. Det är jättejobbigt och man behöver stöd från sina nära och kära. Även om det blev en enkel separation för oss , betyder det inte att man inte känner sig misslyckad. Det var ju en person man tänkt leva med i resten av sitt liv.

Men för att runda av, så nej. Jag är och har inte varit otrogen.

150mg

Nu har jag höjt Venlafaxinet till 150mg, den dos som min läkare på psyk tycker att jag bör ha.
Vid varje höjning hittills så har jag samma dag/dagen efter, blivit så sjukt kissnödig mest hela tiden. När jag höjde från 37,5 till 75 så gick jag och kissade 3-4 gånger i halvtimmen. Jag skojar inte. Det var som att ha uvi, fast utan att ha ont. Men jag kissade ungefär lika mycket varje gång och det var inte droppar. Det gav sig efter någon dag, men jag har hållit mig hemma de gångerna. 😉 Vid den här höjningen var det inte lika illa som den förra, men kissnödig ofta var jag.

Dock känns livet inte lika roligt nu som det var på 75mg. Till skillnad från då, så har jag återigen fått panikångest, vilket jag inte hade alls på den lägre dosen. Däremot så sover jag bra och vaknar tiiiiidigt. Förut kunde jag sova fram till mellan 12-14, men nu 7-7:30. Jag vaknar dock en sväng vid 4 men har inga problem att somna om trots att jag är pigg. Men jag går i regel upp vid 7:30, eller ja.. jag ligger och spelar i sängen till kanske 8-8:30, beroende på vad jag ska göra under dagen (vilket oftast är ingenting). Men jag är pigg och har inga problem att kliva ur sängen. Iofs så gick jag och la mig på tok försent förut, men mycket berodde på att jag inte kunde sova alls. Jag var trött, men jag kunde inte somna. Och när jag väl somnat så vaknade jag stup i kvarten. Det var därför jag fick Melatonin utskrivet. Nu blir jag jätteseg och trött med Melatonin och Theralen och somnar och sover jättebra. Jag har dock lärt mig att lyssna på min kropp, säger den att den är trött så lägger jag mig, även om jag har en massa saker jag anser mig behövs göras innan, och oftast somnar jag inom 10 min när jag väl har lagt mig, vilket känns jättebra!

Förutom ångesten, så är den enda biverkningen just nu att jag är lite darrig på morgonen, men det brukar gå över efter en stund. Och ja, jo, muntorrheten, som inte är att leka med. Läste att både Theralen och Venlafaxin ger muntorrhet som biverkning, så jag fick väl dubbelt upp antar jag. Jag tuggar tuggummi hela dagarna, så jag får gaser i magen istället. 😉 Men hellre det än att vara så torr i munnen att man knappt kan prata. De flesta biverkningarna jag haft, har ju gått över och jag antar att iallafall ångesten kommer ge med sig också. Jag äter ju medicinen mot ångest liksom. Det var någon som sa att det är positivt att jag får ångest, för det betyder att jag “svarar” på medicinen, men jag vet inte hur det ligger till med det. Jag är dock väldigt tacksam över att jag inte fått de där svettningarna som biverkning, vilket ska vara väldigt vanligt. Jag känner mig mest frusen istället.

Jag önskar att jag fått Theralen tidigare. Innan var det ju Lergigan och Atarax, och de suger verkligen för mig. Känner mig som en zombie på dem, även dagarna efter och det passar ju mindre bra. Med Theralen har jag aldrig fått den känslan. Det enda som händer är att jag blir lite seg/trött, men när jag vaknar på morgonen känns det som vanligt. Nu iom ångesten, har jag även tagit den på dagtid. Jag blir lite seg, men fortfarande normal och den tar udden av ångesten. Svårt att förklara, men det verkar som att jag inte “bryr” mig om att jag har ångest, så lugnande är den iallafall. Kan rekommendera att prova, om du haft Atarax/Lergigan utan effekt (eller bara bieffekter).

Höjning

Det är skumt med det här med när jag höjer dosen.. jag blir så fruktansvärt kissnödig. Skumt, men så är det. Imorgon är förmodligen som det ska.

Det är mycket som jag tänkt på de senaste åren. Efter folkhögskolan. Jag har EN vän därifrån, en som var min vän då, men ändå lite off and on. Nu har vi träffats en del och jag gillar honom mer nu än förut, eller ja, det finns en till, men vi träffas väldigt sällan så vi brukar messa emellanåt. De är båda yngre än mig, men för mig har aldrig ålder varit något hinder alls. Jag kommer alltid att vara den jag är oavsett du är 20+ eller 100 år gammal. Gillar jag dig så gör jag.

Jag saknar en del från skolan, men speciellt en vänskap, men den verkar inte kunna lösas, vilket är synd för jag älskade denna människan.
Hon såg saker som jag inte ville se och nu och efterhand ser jag att hon hade rätt hela tiden. Vissa människor kan man inte lita på även om man delar samma blod. Hon var klok och om någon någonsin träffar på en sådan vän, så släpp inte taget, som jag gjorde pga mitt mående.