Pokémonjakter

Jag får hela tiden höra att jag är löjlig som spelar Pokémon Go. Att det bara är barn och ungdomar som spelar. Att det är fånigt att lära sig var de olika finns, så att man kan få flera. (Om man har många kan man uppgradera de man redan har, så man får nya Pokémons.) Eller att man går lite random för att hitta några nya.

Det är klart att jag har sett barn och ungdomar som spelar, men majoriteten av de jag sett är vuxna och till och med äldre. När jag skriver detta står en äldre tant och fångar några. Jag har sett kostymnissar spela. Myndighetsfolk spela. Häromdagen såg jag en man med rullator!
Så nej, det är inte bara ett barnspel.

Dessutom. Jag har från att varit en “soffpotatis” i flera år, har börjat gå minst en mil om dagen. (Man får nämligen ägg som man ska kläcka, för att även där få nya Pokémons och för att kläcka äggen måste man gå mellan 2, 5 och 10km, beroende på vilket/vilka ägg man har i äggkläckningsmaskinen).

Jag har alltid hatat att gå utan mål eller anledning. Och nu har jag fått min anledning. Det är en blandning av nytta och nöje och jag blir otroligt rastlös om jag inte får jaga. 😉

Så för mig, även om folk tycker att det är löjligt, så var det här det bästa som kunde hända mig. 🙂 och jag tänker inte sluta förrän jag har alla Pokémons!  😀

Acceptans & förlåtelse

Det är inte pga Lyrican som jag mått dåligt. Ångesten har lättat, trots att jag inte exprimenterade mer än en dag. Det jag får/har ångest över är en helt annan grej, har jag kommit fram till. Naturligtvis har jag mina ihållande ångestperioder, men det här är annorlunda. 

För när jag tänker tillbaka på allt som hänt den här våren och sommaren, så är det nog inte speciellt konstigt att jag mår/mått som jag gjort.

Hotet om att förlora nära vänner, och att faktiskt förlora vänner som betytt nästan allt för mig, har varit väldigt, väldigt jobbig. Jag har dessutom bytt miljö och fått komma tillbaka till det som var jobbigast att acceptera. Och som jag vet, för det funkar oftast så på mig, så kommer ångesten som en bomb när allt “lugnat” ner sig.

Jag har accepterat saker som hänt, men jag har svårt att förlåta. Egentligen borde jag det, för min egen skull, men det betyder också att jag måste släppa taget. Vissa personer har jag släppt, för tilliten och det som tidigare varit ömsesidigt inte finns kvar längre, och jag kommer aldrig att släppa in den människan i mitt liv igen. Den personen gjorde sitt val… och försökte inte ens.

För att jag ska kunna förlåta, så måste i regel personen försvinna ur mitt liv, för att jag ska kunna gå vidare. När det känns som det gjort i min nyaste nära vänskap, så bryr jag mig för mycket om den personen, att jag inte vet vad eller hur jag ska göra, eftersom att den personen iallafall försöker. Skillnaden är om man inte försöker alls och jag vill så gärna att det ska fungera. Men den personen har sårat mig också, men på ett helt annat sätt, vilket är svårt att både acceptera och förlåta. 

Att saker och ting har hänt accepterar jag, men inte varför och det är väl det som är jobbigast. Även om jag på något sätt kan se det från en annan synvinkel betyder inte att jag kan förlåta. Iallafall inte förrän jag har bearbetat och ältat klart och jag kan inte svara på hur lång tid det kommer att ta.

Så. Det är en jobbig period just nu. Jag känner mig som jag sitter i en berg-o-dalbana. Ena stunden är jag glad i flera dagar och i nästa stund faller jag. Man kan tycka att jag borde vara van, men det blir jag aldrig. 

Det jobbigaste för mig är att jag inte vet om det är yttre omständigheter som gör att jag mår så dåligt just nu eller om det är sjukdomen som spökar. 

Oavsett vad, så försöker jag ta hand om mig på det bästa sättet jag kan. För jag mår inte dåligt att jag vill dö. Även om jag haft veckans dos av självmordstankar. Men jag tar en dag i taget när jag mår så här. Jag vet inget annat sätt att hantera det på.