Årskrönika eller något…

2016 började med intriger i skolan. Intriger som jag inte ens hade något med att göra, inte ens egentligen var inblandad i, förutom att jag råkade vara lojal mot min syster. Jag blev utfryst och mina sk “vänner” försvann och jag fick inte veta varför förrän långt senare, då de bad om ursäkt för deras dåvarande beteende. Tyvärr var skadan redan skedd och med tanke på allt annat skit jag gått igenom, förstod jag att det aldrig skulle bli som förr igen. Många av dem visste dessutom om mina trust issues, och jag kunde aldrig lita på dem igen.

Som tur är hade jag min bästa vän kvar, trodde jag. Det hände en massa personlig skit under våren, vilket jag brukade ventilera med henne. Hon verkade ha mer intresse av andra människor i sin egen ålder (och med de som svek mig) så hon “försvann” och jag blev ensam. Jag är en sådan person som aldrig visar utåt, hur fruktansvärt ont det gör på insidan. Så jag teg och log. Jag orkade inte kämpa ensam för en vänskap som hon inte ville ha. (Vilket känns som ett återkommande tema detta år)

Lyckan när vi väl slutade skolan och fick våra behörigheter var obeskrivlig. Det var så skönt att veta att jag skulle få slippa att gå till skolan varje dag och må dåligt.Den där klumpen i magen skulle äntligen försvinna. 

Samma kväll träffade jag T första gången och sen dess har vi varit vänner av och till. Jag är glad att han fick mig att göra saker. Vi gjorde saker tillsammans nästan hela sommaren, blev ovänner och blev sams igen. Och så har det fortsatt. Vi verkar ha någon slags hatkärlek till varandra, även om ordet “hat” är lite väl starkt. 😉

Han har funnits där nästan jämt. I både bra och dåliga stunder. Men även han svek mig, men jag förlät honom, men jag kommer aldrig att glömma. 

Hösten har varit hemsk. 

I början på september  blev jag knivrånad på mobilen. Därefter var det en jobbig rättegång. De blev förvisso dömda i tingsrätten, men naturligtvis överklagade de domen, så nu är det bara att vänta igen. Sedan kom brev från länsförsäkringar som avslog mitt skadestånd. Enligt dem är det inte en kränkning att bli överfallen och rånad…

Som om det inte vore nog, så dog min pappa i mitten på november. Vi har ju haft en komplicerad relation de senaste åren, hans sista år. Det jobbigaste är att han tydligen ville ha kontakt med oss, men hans exfru kontaktade aldrig oss… dock meddelade hon oss på Messenger att han dött.

Resterande november och december har varit intensiva månader med begravning och att tömma pappas lägenhet. Han hade inte EN sak om vi säger så… Till råga på det har jag dragits med olika förkylningar sedan hans bortgång, förmodligen för att jag aldrig haft tid att varva ner. 

Förutom att jag inte ens har haft tid att sörja min pappa, så har jag inte heller haft tid med vare sig skola eller mina vänner, vilket av några av dem har protesterat vilt över att jag inte tar mig tid för dem. Problemet är att det inte FINNS någon tid över, och när det väl gör det, så är jag antingen sjuk eller  när jag väl kan så har vännerna inte tid med mig. Vilket jag självklart förstår, de kan ju inte sitta vänta på mig. Dessutom vill jag också kunna få vara ifred, ensam och kunna bara vara, utan att få det kastat i ansiktet. Men det har varit svårt för några att förstå.

Julen kom ju ändå och den firades tillsammans med T och vänner. Den var helt okej, konstigt att få julklappar bara. Det är något jag inte fått på många år.

Tyvärr kom förkylningen ikapp mig och jag blev ordentligt risig på julaftonskvällen och har sen dess varit det, vilket jag också fått skit för.

Det är först de senaste två dagarna som jag känt mig okej. Och det är lite sugigt att jag inte trodde att jag skulle hinna bli frisk till nyår, så jag avböjde att fira den med vänner eftersom att det är en dag då jag vill vara pigg (för jag ÄLSKAR nyårsafton)…så nu får jag “skylla mig själv” för att jag blev frisk och istället försöka ha ett trevligt nyår ensam. 🙂

Fast just nu är allt jag vill är att det här jäkla skitåret kan ta slut nångång. Är så fruktansvärt less på alla motgångar, svek, sorg och ledsamheter och jag orkar inte mer. 

Men jag vet att 2017 kommer att bli ett fantastiskt år. 1997 och 2007 var bland de bästa i mitt liv, så vad kan gå fel med 2017 liksom?

Supernöjd med buzzen!

Snart så kommer vintern. :/ Häromkvällen snöade det, men det smälte snabbt bort som tur är. Som ni vet, så gillar jag inte vintern, men jag kan hålla med att det en vacker årstid. Om man sitter inne och slipper gå ut.

Problemet med mig, är nog mest att jag avskyr kylan. Dessutom blir min hud torrare på hösten & vintern, speciellt mina händer (som blir fruktansvärt nariga, torra och kliar) och jag vet att jag borde smörja in dem oftare. Problemet är att jag testat massor med olika krämer, men de har inte uppfyllt de kraven jag har. De flesta känns kladdiga efter att jag smörjt och det känns inte riktigt okej, så därför är jag tyvärr slarvig med att smörja mina stackars händer (och kropp). 

Men så när jag fick äran att prova dessa två krämer från HTH, genom Buzzador, så blev jag faktiskt positivt överraskad.

Båda krämerna har gjort min hud återfuktad och framför allt, de kladdar inte! Jag provade “Skin Repair Cream” på mina händer och de blev lena och mjuka direkt! Jag har också testat den på armbågar, knän och fötter med samma resultat. “Skin Protection Bodycream” är precis lika bra mot torra ben och armar. Båda krämerna går snabbt in i huden och de är väldigt dryga. Jag kommer definitivt att köpa dem igen, när dessa tar slut.

Av de personer jag delat med mig av provförpackningarna, har sagt att de gillat “Skin repair” (den röda) bäst. Jag har några provförpackningar kvar, så om ni vill prova är det bara att hojta. Annars får ni gå på mitt ord och köpa dessa själva.

(Som Buzzador kan du få prova, dela med dig av olika produkter till vänner och bekanta, samt återberätta vänners (och naturligtvis dina egna) uppfattningar om produkten till företagen. Vill du själv bli en Buzzador, läs mer här.)