Over the hedge

Jag känner mig bättre och bättre. Kanske är det pillren. Troligtvis är det så…
Hur kan jag ha missat att det faktiskt var så illa ställt med mig?! Trodde att jag hade mer kontroll över mig själv än så…

Nu har jag ätit min medicin i 4 veckor och jag börjar se vattenytan, den är nära nu jag kan nästan ta på den. Härlig känsla. Äntligen har jag fått “rätt medicin”! Men jag vet var problemet ligger och det är inte samma som förut. Det är det som gör det så svårt… jag måste hitta en lösning, på något sätt.

Jag fick ju som sagt prata med en kurator och fick ur mig det värsta, men hon påpekade att jag inte ännu är redo (för vissa saker) och att jag kan höra av mig till henne när jag vill. Känns jätteskönt. Jag blir äntligen tagen på allvar.

Bra det, för det värsta jag kan tänka mig är att dö… för det vill jag INTE! Skulle iofs aldrig ens försöka, för jag är för jävla feg.