Kattoperation

Igår eftermiddag så upptäckte jag att Musen (katten alltså ;-)) hade något kletigt, gult grejs i rumpan. Torkade bort det och det luktade inget, men hade henne under uppsikt ifall det skulle komma mer. Det gjorde det inte, men hon tvättade sig frenetiskt. I övrigt var hon som vanligt, pigg & alert… och superbusig – as always. Men jag tänkte att jag skulle kontakta veterinär idag, ifall hon fortsatte att tvätta sig så där ihärdigt i rumpan.

Sagt och gjort. Ringde i morse och fick en tid 10:45. Veterinär klämde, kände, lyssnade och kunde inte känna något avvikande, förutom att hon ryckte till lite när hon klämde över bakdelen. Så det ordinerades röntgen. Väl där kunde man inte se speciellt mycket på bilderna, men veterinären rekommenderade kastration fast man i nuläget inte kunde vara 100% säker på att det rörde sig om en livmoderinflammation – vilket jag misstänkte från första stund.
Dock var det ju upp till oss att bestämma om hon skulle kastreras eller ej. Hon kunde ju ha fått antibiotika och blivit bra på det, men då kan inflammationen komma tillbaka senare.

Men vi valde att kastrera henne direkt. Och nu i efterhand så var det nog det klokaste beslut jag tagit på länge… trots att jag hade planer för henne att bli avelshona.

När vi kom för att hämta henne så sa veterinären att vi kommit in med henne i sista stund.
Hela livmodern var sprängfylld med var och hade kunnat spricka vilken sekund som helst! Och då hade hon inte levt nu. Så samtidigt som det känns bittert att min uppfödning aldrig tycks få en bra start, så har jag ju hellre mina katter i livet. Och uppfödning är inte allt. Först och främst är de familjemedlemmar.

Nu är hon naturligtvis supertrött och sover, men hon har försökt att ta sig till kattlådan, men hann inte och skämdes. Stackars liten.

Det mest märkliga tycker jag är att hon hade ingen feber och var inte hängig, hon var precis som vanligt och så full av liv. Hon var ju inte ens sjuk…
Men så är det ju tydligen med mina djur… ena dagen lever de och nästa är de borta. Fejkar de sin smärta eller är det jag som är ouppmärksam kan man undra?

Nåväl den här gången är slutet gott, allting gott.

Vad beträffar uppfödning så får jag väl satsa på att tillhandahålla avelshanar i framtiden. 😉 Kommer inte skaffa fler honor till avel, eftersom att man ger dem p-piller… och nu har jag två kastrerade honor (varav en gammal dam visserligen) som har blivit kastrerade pga just livmoderinflammation. Never again!

Hos doktorn

Nu sitter man här med 5 rör mindre blod i kroppen och ett svidande i armvecket. Fick Naproxen-liknande tabletter mot värken, samt stark kortisonkräm för mina psoriasisutslag. Farbror doktorn klämde och tryckte på hela handen så nu ser den värre ut än vad den gjorde tidigare. Den är helt gropig! Men men… nu är det bara att vänta på provsvaren om jag har nån slags artrit/artros eller nåt annat skräp. Köpte även en handledskena på apoteket plus en massa illamående medicin, så nu ska vi se om åtminstone ett besvär kan ge med sig för idag.

Testar just nu illamåendetuggummin och undrar om tungan verkligen ska kännas som den gör? Helt sträv och nästan bortdomnad… hum. Måste googla tror jag.

Edit: Vissa personer kan uppleva en kortvarig och övergående domningskänsla i munnen. Detta är ofarligt och beror på det aktiva innehållsämnets lokalbedövande effekt.

Jamen dåså, då vet man det iallafall. Återstår att se hur länge de verkar. Mot illamående menar jag.

Tillsammans är man mindre ensam

I lördags var jag ju på rajtantajtan och hade hoppats på att få träffa en gammal klasskompis till mig, dock kunde hon inte komma, men det gjorde inget egentligen; för jag träffade en annan tjej och hon är precis som mig! Fast 13 år yngre. 😉

Hon sa att hon noterat att jag hade “seabands” men att jag drack alkohol, så graviditet kunde hon utesluta, så hon frågade varför jag hade dem och jag svarade som det är; jag har kroniskt illamående. Och så började vi att prata, för det visade sig att hon också har det, har sökt läkarvård för det men har inte blivit hjälpt alls. Hon har även emetofobi, precis som jag. Det känns jätteskönt att det finns “en sån som jag” även om jag inte egentligen önskar att någon ska behöva leva med detta…

Men hon som jag, mår illa varje dag, av och till i varierande skala. Och nu är vi varandras stöttepelare. Och det känns så skönt.