Trött

Nu har jag inte skrivit på ett tag igen. Inte för att jag inte har haft någon ångest, utan för att jag inte har haft tid. Har varit inlagd på sjukhuset med min dotter (planerat besök) och sen dess stressat runt.

Jag är så trött hela tiden, men när jag väl ska sova så kan jag inte. Mår illa nästan konstant. Går på min medicin… Hoppas att det ger med sig. Var dock ute en sväng idag i det underbara soliga vädret – sådant får mig på bra humör. Mindfulness är min grej tror jag. Iallafall ibland.

Skulle dock vilja ta en tur till stan och kolla efter böcker, men har ingen ork eller lust att gå dit själv. Känner mig inte så motiverad till saker längre.

Jag har ju precis börjat med Zoloft igen så det kanske är den som spökar. Det blir bättre på lång sikt. Det vet jag.

Klump i halsen

För att förklara hur min ångest känns så kan jag säga att jag får ett tryck över bröstet, magen blir orolig, kallsvettning och/eller värmevallningar, yrsel, diarré och det främsta och för mig absolut värsta: Jag mår så fruktansvärt illa. Det är inte en bra kombination när man har emetofobi.

Som sagt tidigare. Jag vet inte varför jag har ångest just nu. Kanske är det alla “måsten”… eller så är det något annat som stör mitt undermedvetna. En sak vet jag dock, att jag orkar inte må som jag gör. Så efter nästan 3 års uppehåll, så har jag börjat med Zoloften igen. Jag vill egentligen inte, men det känns som om jag måste. 🙁

Men igår blev jag så ledsen… Min sambo ville mysa lite och jag fick värsta panikattacken och bara frös, blev bara stel som en pinne. Kunde knappt andas. Nästan sprang in på toaletten för att kräkas, trodde jag… Det gjorde jag inte, men jag satt och skakade. Det pirrade i hela kroppen och jag mådde sååå illa. Allt kände så himla overkligt…

De känslorna har aldrig varit så starka – någonsin. Eller jo, jag vet att när jag har ångest får ingen röra mig eller vara mig nära. Då blir det bara värre. Jag vill bara vara ensam. Men grejen var att jag kände ingen ångest just då… den bara kom och klubbade ner mig från ingenstans och sen dess har jag gått med en klump i halsen. Tog en Xanor på morgonen och den gav med sig, för att återkomma på eftermiddagen, då jag fick ta en till…

Nu känner jag inte av den, men jag tror att jag måste ta kontakt med min läkare och diskutera om vi ska höja dosen istället för att jag knaprar slut på de jag har… och jag får inga nya förrän i April som tidigast och att i sånt fall de kan höja dosen till 0,50mg istället gör 0,25mg som jag har nu. Fast grejen är den att jag inte har träffat honom på… som sagt 3 år. Han tycker nog att jag borde vara “botad” nu… jag har ju ingen som följer upp mig och det känns ju också fel.

Trots min dagliga, ständiga ångest försöker jag få saker gjorda. För om jag blir isolerad blir det bara värre. Idag lyckades jag faktiskt behålla kontrollen när vi var ute på restaurang och åt. Det var länge sedan sist kan jag säga… Oftast köper vi med mat hem för jag blir så himla stissig. Men jag har gett mig fan på att jag ska klara av detta, vad än det nu är…

Psykbryt

Can’t read my, Can’t read my
No he can’t read my poker face

Så jävla klockren text. Det är precis så.
Idag när jag vaknade kände jag mig så låg igen. Kan inte exakt sätta fingret på vad det är, men jag känner hur ångesten river och sliter i mig. Det gör så ont och jag kan knappt andas. Tårarna bara rinner och det verkar inte finnas någon hejd. Om jag bara kunde fatta varför eller vad det är som spökar?

Nog för att jag vet två saker som har en anledning att vara ledsen över, men detta är helt sjukt. Jag har inte sörjt färdigt i en process, men det borde inte ge mig sådan ångest tycker jag.

Sambon blev grinig för han vill ha svar till varför jag ligger i fosterställning och gråter – tro mig det vill jag också. Jag ligger aldrig så annars… Känns som om det är inspärrning nästa…
Och tro mig, jag vill berätta varför jag mår som jag gör. Men hur ska jag kunna berätta om jag inte ens själv fattar?!

Så det är pokerfejset som åker på, som så många gånger förr. Och han säger att han inte tror på att jag har ett. Det är ju iallafall en sak som får mig att le. För så fel han har.