Vidrigt…

Alldeles, alldeles för milt uttryckt.
Jag har ingen aning om varför jag reagerar så kraftigt. Kanske är det för att det ligger nära. Kanske för att jag är förälder. Kanske en blandning av båda, men jag kan inte sluta tänka på det tragiska i Arboga. Jag funderar på hur man kan vara så funtad att man ger sig på barn? Hur måste man inte må som person när man får veta att de faktiskt dött av sina skador? Hur kan man orka leva med sig själv? Som så många andra har sagt, dödsstraff är alldeles för milt och det är tur att vi inte har detta i Sverige. Fy fan säger jag bara.

Detta ger mig ännu ett bevis (förlåt alla kristna) på att det inte finns någon Gud. Man kan inte som Gud, låta en människa som har levt ett hemskt liv, låta den personen bli lycklig för att sedan bara rasera allt. Det finns inte. Kom inte och säg att det finns en mening med allt – detta är utom all mening. Jag hoppas verkligen att de får tag på den som gjort detta och hänger ut den personen till allmän beskådan. Äckliga, vidriga människa!

Kan inte sluta tänka, pussar och kramar om mina barn extra. Talar om för dem hur mycket jag älskar dem. En dag kan det vara försent.

Tänker på hur och vem och när…

Önskar att jag inte vore så empatisk som jag är. Får ångest av detta – fast det inte drabbat mig som person. Undrar hur min vän mår, som faktiskt bor i samma stad. *kramar om*

Trodde inte för en sekund att det kunde varit pappan, att man överhuvudtaget misstänkte honom gör mig illamående. Självklart förstår jag varför han häktades. Men man kan inte döda sitt eget kött och blod. Det kan man bara inte! Eller, man kanske kan… men inte i min värld. Det finns inte.

Som sagt, jag känner dem inte, men jag känner med dem.

Hoppas att E vaknar snart och kan tala om vem som gjort detta mot henne… och varför… och att S och M får vila i frid.

Å nej, inte redan!

Jag brukar kallas kattvetare, men om jag ska vara helt ärlig förtjänar jag det inte. Jag minns inte alls hur det var att ha en kattunge till exempel… hur de beter sig när vårkänslorna svallar, för jag gissar att det är det som är på gång. Kanske kan jag hävda att jag inte haft så många honkatter (Minnie är min andra) och att det är därför minnet sviktar. Jag vet inte, men just nu känns det solklart. Vår lilla bebis börjar bli stor.

Hon har under några veckor börjat pissa i vår säng. Är LITE TRÖTT på att tvätta sängkläder, lakan och madrasser varje dag, så vi var iväg och köpte “Wash Off” i helgen, vilket vi använde till Spynke när han var besvärlig. Det hjälper dock inte här… Så idag blir det att åka iväg och köpa Feliway, som tydligen ska hjälpa. Tycker ju själv att det är lite tidigt att kastrera henne nu, men tydligen kan de bli könsmogna redan vid 4½-5 månader… Dessutom hade vi hoppats på att hon skulle sköta sig så att hon kunde få sig nån kull om sisådär 1-2 år… men just nu är hon BILLIG! Och det känns inte trevligt ifall hon fortsätter… dessutom… så tycker jag att hon är lite väl ung för att kastreras. Hade ju gärna hoppats på att hon skulle ha växt klart innan det eventuellt var dags. Jag vet att man kan ge p-piller, men det är inget jag vill (dessutom är alla andra kastrerade så det skulle inte kunna hända något), har hört för många skräckhistorier… varav mammas ena hona har juvertumörer. Så min plan var att låta henne gå fertil tills hon blev stor och vacker och vi hittade en lämplig hane…

Funderade på om det kunde vara nån slags protest, men ju mer jag tänker på det desto mer förstår jag att det måste ha med vårkänslor att göra.
Andra honan, Wea, är kastrerad men tror ändå att hon är fertil. Hon har under dessa veckor gått och jamat… och hon har inte kommit upp i sängen under tiden som Minnie har kissat – vilket hon alltid annars gör. Och dessutom är hon just nu überkelig. Båda två reagerar på beröring runt ryggslut och svans… ställer sig och kråmar. Puckon!

Sen hjälper det ju föga att det går två hanar om nätterna här ute och vrålar så de båda blir helt stissiga…