Antidepp vs lyckopiller

Satt och läste på Aftonbladet då jag hittar denna artikel. Jag reagerar kraftigt, det gör jag alltid när de använder definitionen “lyckopiller”. Men jag vet, jag tänkte likadant för inte alls många år sen. Nu vet jag bättre.

Anledningen till att jag inte gillar ordet lyckopiller är för det första: du blir inte lycklig(are) för att du tar dem. Det verkar inte många förstå. De tror att man vill äta dessa och man blir typ “uppåttjackad”. Jag trodde det själv först. Vågade inte ta min utskrivna medicin för att jag trodde att jag skulle bli någon annan…

Men det fungerar inte så. Jag har för lite serotonin i hjärnan, vilket innebär att jag måste tillsätta det. Som egentligen vilken medicin (tänk diabetiker) som helst. Men blir jag lyckligare? NEJ! Men fungerar jag bättre? JA!

Självklart tycker jag att det är fel att läkarna av idag skriver ut antidepp till höger och vänster bara för att de inte orkar/kan/har tid att utreda sina patienter.
Sen kanske inte antidepp hjälper för alla, man kanske måste göra som de allra flesta – dvs gå i terapi samtidigt. Jag tänker dock inte hävda att det är så, det vet bara de som varit i den sitsen. Men det är ju alltid så att de som aldrig varit i samma situation vet ju alltid bäst om vad som fungerar eller inte fungerar.

Antidepressiv medicin och framförallt SSRI (Selektiva Serotonin-återupptags-hämmare) är tyvärr en gravt missförstådd medicin som i samhället beskrivs som lyckopiller, en drog som ger artificiell lycka. Börjar man göra efterforskningar om de antidepressiva medicinernas verkningssätt så ser man att verkligheten skiljer sig dramatiskt från myten om lyckopiller!


Dessa mediciners uppgift är att hjälpa kroppen återställa de naturliga signalsubstanserna i centrala nervsystemet och studerar man SSRI-medicinernas funktion finner man att det inte är fråga om syntetiskt serotonin som tillförs kroppen och ger inbillat välmående, utan endast att den aktiva substansen i SSRI-preparaten stänger en återanvändningsmekanism i nervväggen och på så vis balanseras kroppens eget, naturliga serotonin.
Dessa mediciner ger livskvalitén tillbaka på samma sätt som insulin gör för en diabetiker. Att medicinera med antidepressiva preparat är därmed lika självklart som att medicinera med insulin för att kunna leva normalt och i båda fallen handlar det om en ämnesomsättningsrubbning som kan leda till döden. 
  – Källa

Det lustigaste med hela det här är att folk verkligen tror på fullaste allvar att man VILL äta antidepp. Att man är “hipp” eller “inne”. Har ni aldrig hört talas om biverkningar , som man får på köpet – vare sig man vill eller inte? Jag äter min medicin för att jag måste – för att hålla mig flytande. Utan den och min terapi skulle jag inte sitta här idag. Det är inget påhitt, det är fakta. Men självklart vill jag inte äta den för evigt, det vill väl ingen? Men det verkar som om jag måste och då får jag acceptera det. Jag skulle lätt klara mig utan alla värmevallningar, svettningar, sömnbesvär, matsmältningsbesvär, rastlöshet, myrkrypningar, viktökning m.m… men jag har tyvärr inget val.

Men om man skulle få olidliga biverkningar så kan man ju faktiskt rapportera dessa, samt ta kontakt med sjukvården igen och fråga efter andra alternativ. Det finns ju en djungel av mediciner där ute. Min medicin kanske inte fungerar för dig, men för den sakens skull  – säg inte att jag inte behöver den!

Skrämselpropaganda…

När man får barn är det mycket man får sätta åt sidan, vilket självklart är helt okej…

Men, det är drygt emellanåt. Som nu.
Sitter här med feber och kli i halsen och skulle inget hellre än vilja lägga mig och vila. Sova lite kanske. Fryser som en gnu. Fullproppad med alvedon. Men inte kan man göra det heller… här måste man minsann underhålla barn.

Väntar på att min stora tjej ska komma hem efter att ha varit hos sin kusin sedan i tisdags. Jag har varit hemma med Malva hela veckan, just pga hon haft feber och har varit allmänt risig. Så nu när hon börjar piggna till så är det min tur. Vi var till affären idag, vilket tar ca 5 minuter att gå till – och jag var helt slut!
Handla när man är sjuk + tjatande barn = ingen bra kombination.

Men ikväll blir det tjejkväll för Erik jobbar sent. Har köpt micropopcorn och vi  ska mysa i soffan framför en barnfilm som de får välja. Jag vet att det uppskattas mycket eftersom att jag oftast jobbar hela kvällarna. Men idag ska jag ägna mig åt dem och mig själv. Det är iallafall planen.  😉

Frustrerad till max!

När jag skriver detta är klockan 22:55.
Jag sitter här och är frustrerad och irriterad – nätet har gått ner igen för femhundrasjuttioelfte gången idag. När man talar med leverantören säger de att det är fel hos oss, de har minsann inga störningar… trots att man får vänta i 20 minuter i telefonkö (?!)

Jag som precis hade hittat mina “Audrey shades”… (PackRat på Facebook), Jag vet att jag lovade att förklara vad det är för ett slags spel, men för att vara vänlig mot er så tänker jag inte göra det. Varför? För att om jag berättar och om ni börjar spela blir ni så beroende att ni slutar som jag: sitter och tjurar över att nån annan hinner sno dina kort som du letat efter en halv dag. Fråga Gocka, hon vet vad jag pratar om… 😀

Egentligen är det inte ens värt det, men det är som ett gift, det går inte att sluta spela. Speciellt inte nu när jag har så få fulla set kvar…

23:03
Gaaaah! Så kickade nätet igång för en minut och jag upptäckte att mina solglasögon inte alls låsts… så precis när jag tänkte göra det… vad händer? Näthelvetet går ner för femhundrasjuttiotolfte gången i orningen. Jag får ett nervsammanbrott snart.

23:05
Finally! Nu är de låsta, men jag ger nog upp för idag… pallar inte med ett svajjigt nät. Funkar inte heller när man har supporten att sköta.

23:11
“Kopierar denna text från anteckningar och klistrar in i WordPress, trycker på “Publish” och GISSA vad som händer?!”