Varför?

Åh, jag är sååå lat och slö idag. Jag orkar inte, men jag måste snart masa mig iväg till affären och köpa en drös med frukt, för minsann, jag ska göra fruktsallad.
Malvas dagis har vårfest (vilket känns lite weird pga vädret, men men…) det ska nog bli kul. Hon har övat på “Lille Katt” hela veckan. Hon kan inte sjunga ett ord men melodin är precis som den ska. 🙂

Jag är arg på mig själv också. Jag går och grubblar på en sak som stör mig. Egentligen… eller alltså, egentligen borde jag inte bry mig, det vet jag – men jag gör det iallafall. Jag är inte som alla andra. Jag hänger upp mig på saker som de flesta inte gör – vilket jag inte förstår… Iallafall, jag ÖNSKAR att jag inte brydde mig om det, men nu gör jag det och det är så svårt att låta bli att undra. Speciellt när man som jag, väver in andra saker i själva sakfrågan – då står allt så jävla självklart. Min intuition skriker att jag har rätt – igen, och det är väl det som gör mest ont. Att det egentligen inte alls handlar om misstankar, utan för att det faktiskt är så. Det var det ju förra gången liksom. Fast nu finns det liksom inget att skylla på… det beror på mig denna gång och jag får försöka leva med det.
Problemet är att jag vet inte om jag kan!! VARFÖR KAN JAG INTE VARA SOM ALLA ANDRA?!

Ni har inte den blekaste aning om vad jag skriver om, men det är okej… jag måste ventilera med nån. Så jag gick och tänkte igår. Syrran kanske jag kan prata med. Fast sen… så nää… men sen ändå. Om jag kan prata med henne som nära vän (vilket hon redan iofs är) istället för som systrar så kanske det inte vore så… pinsamt är fel ord… men jag vet inte. Det enda jag vet är att mina nattsvarta tankar har börjat knapra på mig igen och jag vill verkligen inte må dåligt över något jag inte kan styra över. Men jag vet ändå inte hur jag ska kunna acceptera fakta. Och kunna leva med det.

Bebisdax!!

Åh, det är sååå spännande!
Tycker att det inte alls var länge sen det var positivt…

Och nu verkar det vara på G!
Håller alla tummar och tår jag kan!

Följ utvecklingen här!

Oh, what a night…

Var ju uppe i helgen hos syrran för hon skulle sjunga lite kareoke. Det var nån final och hon hade gått vidare så självklart var man ju där och hejjade. Tog en drös med bilder, men jag får inte lägga upp de allra bästa här för då blir jag drödad. Drödad, inte dödad. *hehehe*

Iallafall, först satt vi hemma hos syrran och förfestade lite. Sen kom hon på att hon hade ett hockeyspel, som vi satte ihop. Jag fick vara dom jävla finnarna för att jag är halvfinne. ➡ men som vi alla vet brukar finnarna vara överlägsna i hockey, och så även den gången. När vi kommit till 2-1 tyckte inte syrran det var kul längre. 😆 I samma veva dök mamma upp. Jag passade på att ge henne en Mors Dags present…

Efter nån timme var det dags för Olga & Svetlana att komma in i bilden.
Olga och Svetlana är systrar och dessutom billiga polska horor. “We suck very hard” är deras motto, och då menar vi inte sexuellt. 😆
Nåväl, det gick bra ändå för ingen fattade den vitsen tydligen.

Iallafall fick mamma den stora äran att fåvara finne, men syster uppskattade inte när Finland än en gång gjorde mål. ➡ Men det var kanske tur, för vi skulle snart bege oss iväg till KC, där syrran skulle sjunga. Det var skoj, tydligen beställde folk drinkar åt mig som jag fick betala…. Jag tänkter inte säga hur mycket pengar som gick åt. 💡

Jag var moraliskt stöd och höll syrran i handen. Mamma och syster sjöng “The Rose” och när det var dags för tävling så sjöng syster Hotel California *ehum* Torn menar jag… det var ju faktiskt jag som valde den låten… 😕 ) och jag blev typ helt paff… Hon KAN JU FÖR FAN sjunga!
Nåväl, vi gav oss därifrån en stund senare. Vet inte om det berodde på att de inte hade Långt ner i halsen 4*, eller inte, men jag tror att det var ett dansgolv som lockade… 😆

Vi fick till och med upp mamms på dansgolvet – JAG HAR BILDBEVIS!!!
Hehehehe… Men sen åkte hon hem och vi var typ kvar i 20 min… sen stängde stället. 😡 Klockan ett liksom… och föressten så höll jag på att hamna i slagsmål… men det var inte med flit… iallafall så blev det inte så – som tur var kanske. 😯 Så vi skulle gå tillbaka till KC men hamnade på gatuköket och köpte muuuuumsig kebabtallrik. Sen fick syrran ett mindre frispel och gick hem när en kille hon inte vet vem det är kallade henne för hora utan anledning…
Så vi gick hem och sov istället. Egentligen skulle jag åkt hem, men jag var trött och grisfull så det var nog lättare att slagga hos syrran, istället för att störa sambon om jag kom hemrumlandes runt halv 5. Fast så här i efterhand skulle jag nog ha gjort det…

Vaknade vid 7-snåret, och somnade om. Sov oroligt fram till 10 då jag gick upp. Tänkte att man skulle ha tagit med sig sina lugnande… Det var så varmt i rummet och jag var så törstig. Inte fanns det nån cola heller. Syrran ringde min skjuts och frågade när han kunde skjutsa hem mig… “sen” var svaret. Så vi gick ut och käkade. Jag mådde bra, ingen baksmälla.. men ändå inte bra. Behövde ta min medicin kände jag men totalignorerade känslan. Ville inte vara tråkig liksom.

Åt färdigt min bakpotatis och sen var det kört. Jag var tvungen att gå. Helt övertygad om att nu spyr jag, nu spyr jag… och jag hulkade verkligen (efter att jag intalat mig själv att det var nog bäst att kräkas) men det kom inget. Jag stoppade fingrarna i halsen, men det kom inget. Jag mådde såååå jävla illa!

Väl hemma hos syrran gick jag in och duschade. För mig hjälper bara vatten och lugnande medicin för mig när jag får rediga attacker. Det blev lite bättre efter dushen. Jag var inte panikillamående, men jag mådde inte bra. Skakade i hela kroppen och hade dödsångest… som jag får när jag tror att jag ska kräkas.

Så jag fick en Nozinan av syrran, för jag hade ju inga tabletter med mig och man kan ju alltid prova. (Jag vet att man inte ska ta andras medicin etc, men jag hade inget annat val.) Mår man inte sämre än det jag gjorde så är allt bättre. Annars är det hennes hunds medicin, för han är sjukligt rädd för smällare etc.

Men jag lovar, jag ska aldrig ta dem igen – om jag inte kan sova!
Det var det sjukaste jag varit med om i hela mitt liv. Först kändes inget men illamåendet försvann framåt eftermiddagen. Kan tro att jag tog tabletten vid 3-4-snåret på eftermiddagen. Runt 4 kom skjutsen och jag åkte hem till svärföräldrarna. Klockan 6 var jag så trött att jag knappt kunde hänga med i ett samtal. Så vi åkte hem runt kvart över sju. Jag kände mig som en zombie. Jag var ju vaken, men som om jag levde i en bubbla och allt omkring var liksom dovt. Jag brydde mig inte typ – fast ändå gjorde jag det. Det var som om hjärnan sov men inte jag. Typ som det känns när kroppen är trött min inte hjärnan. Fast tvärtom.

Erik skulle åka till kontoret och jag skulle kolla min mail osv. Somnade framför datorn!
Så jag vaknade och satte mig framför tvn. Däckade typ direkt. Jag skulle bara luta huvudet bakåt och vila ögonen…
Sen vaknade jag till igen av att Erik sa till barnen: “Säg till mamma att hon ska sova i sängen istället”. Skämdes som ett djur, men gick in och la mig. Somnade direkt såklart. Sov, sov sov sov och sov… till 11 idag. Och jag är fortfarande helt seg. Skulle lätt kunna lägga mig och sova nu – inga problem. Dock känner jag mig halvfebrig, som jag gjorde i fredags när jag vaknade så det kanske är nåt på gång. Men uschiamej, fy vad hemskt det är att vara så trött.

Tänkte att det kanske var nån hemsk biverkning, men jag hittade detta:
Nozinan 5-10 mg. Ger trötthet, men oftast god effekt mot illamående.

Ja, superbra mot illamående, men alldeles för uttröttande för min smak. Och så tycker jag att Xanor gör mig trött… jo men tjena! Nozinan måste vara den perfekta sömntabletten i mina ögon.