Så var vi där igen

Det där om att livet inte är rättvist.
Men jag var redan inställd på svaret, det behövs inte tas några prover alls. Symtomen är klockrena.
I söndags kissade Wea (honkatten) blodblandat och var hängig, igår mådde hon perfekt och var som hon brukar. Idag var hon lite hängigare igen så vi tog henne till en drop-in veterinär som konstaterade det vi redan visste. Njursvikt så det skriker om det. Som sagt, jag är inte förvånad då det är hon som är mamma till de andra katterna som gått bort just pga detta.
Visst är det tråkigt och veterinären kunde inte lova hur lång tid hon har, men att hon var alldeles för frisk för att tas bort i dagsläget. Hon är som hon brukar: busig, kelig, äter och dricker, men hon är trött… men så är hon snart 9 år också.
Ett liv utan henne är för mig otänkbart, men inget djur lever för evigt och jag får vara tacksam för alla dagar jag har haft och kommer att få med henne.

Panikångest

Jag har alltid varit en ängslig/nervös person. Gått och oroat mig för småsaker utan egentligt grund. Jag bryr mig alltid om vad folk tycker och tänker om mig och saker jag gör. Jag har under förra året (2005) förstått att det jag lider av kallas Generaliserat Ångestsyndrom.

Jag har även en speciell egenhet som det inte finns så mycket information om på svenska. Jag är en skinpicker och jag vet att jag inte är ensam om det.

Första gången jag fick en panikattack visste jag inte om att det var just det.
Vi satt samlade hela familjen och tittade på melodifestivalen och helt plötsligt utan förvarning kändes det som om jag skulle svimma, kräkas och tappa kontrollen samtidigt. Hela rummet snurrade. Jag fick lägga mig ner och min sambo fick öppna balkongdörren så att jag skulle få frisk luft och efter ca 10 minuter gick det över och jag tänkte inte mer på det.

Ett år senare hände samma sak. Jag och sambon satt och tittade på en komedi och som ett blixtnedslag så upplevde jag samma sak, fast nu mådde jag så illa så att jag till och med försökte kräkas – trots att jag har spyfobi.

Några månader senare hände en, för mig traumatisk upplevelse, och efter det har livet inte varit som förr.
Den händelsen plus att jag ständigt oroar mig utlöste ångesten och efter ett besök på akutpsyk fick jag veta att jag lider av depression och ångest.
Jag äter Zoloft 100mg dagligen och Xanor Depot 0,5mg morgon och kväll. Det jag känner att jag skulle behöva är någon att prata med, men det verkar inte vara så lätt. Jag har mycket “skit i bagaget” som jag skulle behöva göra mig av med.
Men jag kämpar på ensam och tar en dag i taget.

Uppdaterat 19/6 2006: Livet känns lite lättare nu om man ser tillbaka. Jag har tagit beslutet att inte längre äta Zoloft och än så länge går det bra. Jag tar dock Xanor vid behov, om jag absolut måste. Jag går inte i terapi, men jag lär mig mer och mer om mig själv och inser att mycket sitter i huvudet – den fysiska smärtan är inte “riktig” egentligen.
Helt “frisk” är jag inte, och undrar om jag någonsin kommer att bli. Men jag får låta det ta tid så kommer det säkert att gå bra.

Uppdaterat 14/7 2006: Så brakade helvetet löst igen…