Social Fobi

Om man berättar för någon att man lider av social fobi tror folk att man är rädd för andra människor, att man inte kan vara bland folk, helst vill vara ensam osv. Så är det inte riktigt, iallafall inte i mitt fall. Jag är inte rädd för främmande människor eller folksamlingar (även om de kan vara jobbiga ibland).

Efter att ha läst på så inser jag att jag har haft Social Fobi ända sedan jag var liten.
Jag har alltid fått höra att jag pratar för tyst, är blyg och tystlåten och jag har alltid varit rädd för att göra bort mig till exempel. Att hålla föredrag i skolan var otänkbart, jag gjorde det bara inte, vilket ledde till dåliga betyg. Jag klarade helt enkelt inte av det. Till slut gick det så långt att jag började skolka, och slutligen så valde jag bort alla ämnen (vilka innebar muntliga redovisningar) för att få slippa.

Blotta tanken på att göra det fick mig att må så dåligt. Jag mådde dåligt i veckor för jag visste ju att jag inte kom undan. De få gångerna jag dock var tvungen att göra det genomled jag och mådde ännu sämre när mina “kompisar” skrattade åt mig och sa “det inte var så farligt heller”. Men för mig är det en stor grej.

En annan typ av social fobi är min telefonskräck. Jag undviker helst att ringa och svarar inte gärna i telefon, om jag inte vet vem det är som ringer. Det finns dock några personer som jag känner mig “trygg” att prata med. Mamma och mina systrar. Att ringa läkare eller andra myndighetspersoner är jobbigt. Jag skriver upp vad jag ska säga på ett papper för att förbereda mig, men det brukar alltid sluta med att jag stammar för jag råkat sagt fel sak i fel ordning, vilket i sin tur får mig att må ännu sämre. Idag ringer jag bara om jag absolut måste.

  1. Jag är rädd att jag ska göra eller säga någonting som skämmer ut mig inför andra människor.
  2. Jag är alltid mycket rädd att göra misstag samt att bli uttittad och bedömd av andra människor.
  3. Min rädsla att göra bort mig gör att jag undviker att göra saker jag vill göra och att tala med människor.
  4. Jag rodnar, svettas mycket, darrar eller känner mig som jag ska kräkas före om jag ska hålla tal.

För mer information om Social Fobi, kika bland mina länkar.

Paranoid

Jag är inte lite paranoid.
Jag har kommit på mig själv när jag går ute att jag är misstänksam mot alla människor. Jag avskyr att ha folk som går bakom mig. Vad vill dom? Hoppar nån på mig nu? Tycker de att jag går långsamt?… osv osv. Så om jag märker någon bakom mig låtsas jag som ingenting, stannar och låter dem passera. Sjukt, jag vet.

I morse vaknade jag av en skållhet dotter som kröp upp i sängen. Barn modell äldre har varit hemma idag med feber och halsont. Jag låg helt däckad igår, huvudvärk av värsta sort och hög feber. Idag är det bättre men jag blir darrig och svettig för minsta lilla. Får ta det lite isigt.

Det där med paranojan ja. Nu kommer jag kanske kunna klassa mig som rökare igen, för jag har sysslat med åtminstone en, max två om dagen denna vecka. Det är inte populärt här hemma, men barnen vet inget och jag hoppas att det förblir så. Ciggen får mig iallafall att lugna ner mig, även om det inte är så, men det känns så. Och det är det enda jag vill, lugna ner mig, för jag tycker att medicinen inte verkar så där som jag vill. Det är bra mycket bättre än de förra, men inte alls helt bra. Jag hade hoppats att få slippa oroa mig ett tag framöver, men icke. Det blir nog till att byta ut Zoloften tror jag.

I natt drömde jag om pappa. Jag drömde att jag skrek ur mig all min frustration. Jag minns inte så mycket men det jag minns var att eftersom att alkoholism är en sjukdom måste han ju fatta att ångest och depression också är en sjukdom. Det är inget jag har valt, vilket han tror… Jag försöker göra allt jag kan för att jag ska må bra. En människa väljer ju inte att bli alkoholist och man väljer inte heller att bli deprimerad eller att ha ångest och vi båda behöver professionell hjälp för att ta oss ur detta.

Föressten så har jag äntligen fått tid till psykologen, så nu ska jag bara oroa mig för om de tycker jag borde spärras in eller inte…

Pappa

Idag snubblade jag över en sida med text som kunde varit skrivna av mig själv. Länken hittar ni längst ner i “smygsurfar hos”. Det var så klockrent. Precis så känns det.

Min pappa är också alkoholist och någon dag ska jag skriva ner min historia här. Jag vet att det är bland annat hans drickande som gjort mig sådan som jag är idag. Jag vet att det är en sjukdom som han inte kan rå för, men han kan rå för det som ploppar ur hans mun vilket sårar. När han ringer och är full blir jag 9 år igen. Och samma sak ska ältas och diskuteras fast det var 20 år sedan det hände.

Det som gör mig förbannad är att jag gång på gång bett honom att backa, ge mig space för att kunna reda ut saker och ting i mitt liv, men han kontaktar mig ändå. Han respekterar inte att jag inte vill eller orkar ha honom i mitt liv just nu. Det är jobbigt, för hur det än är så är han ju min pappa och jag älskar honom.

Jag skrev en gång ett brev till honom, som jag visade för några utvalda. Här kommer några utdrag från det:

“Jag måste på något sätt bli av med mina skuldkänslor över hur du mår, hur det är med dig. För även om jag inte ringer så undrar jag. Konstant. Har gjort så i 20 års tid och nu har det börjat äta upp mig inifrån.

Jag måste börja tänka mig i första hand. Jag är din dotter och kommer så alltid att vara. Jag kommer tillbaka när/om jag är redo för det. Jag måste få tid att ta reda på vad som hänt, annars orkar jag inte leva. Ja, jag har tänkt på självmord, men är för feg och dessutom vill jag inte dö – jag VILL leva! Jag vill må bra och njuta av livet!

Men just nu klarar jag inte av att leva. Jag mår konstant illa och har ångest dagarna i ända. Har mått så sen sist du ringde och var full. Jag pallar inte mer. Jag får ingen luft. Jag kvävs. Jag gråter för det gör så ont. Vad händer med mig? Vad har hänt med mig? Var har JAG tagit vägen?

Tidigare har jag varit mamma. Det har varit min huvudsakliga uppgift i livet. Att vara en bra mamma åt mina barn och jag tycker faktiskt att jag lyckats ganska bra. Men nu när jag fått det jag helst av allt vill ha – lite mer egen tid – så mår jag så dåligt att jag kvävs. Tankarna bara far i huvudet. De har säkert funnits där förut med, men jag har haft viktigare saker att prioritera, mina barn och min familj.

Utan att låta hård, men jag tror inte att jag hade levt idag om inte jag haft dem. De är mitt liv, min största glädje och jag vill känna glädje av att vara med dem!

Jag tänker mer och mer och är orolig hela tiden att det ska hända dig något.

Hjärnan vet att du är vuxen och jag är ditt barn och jag behöver inte hålla koll på dig längre. Du är min pappa, jag är inte din mamma! Tänk om jag kunde övertyga hjärtat att hjärnan har rätt..

Hela veckorna går jag och spänner mig över att du kommer att ringa och vara spydig över det ena än det andra och dra upp 20 års gammalt skit, och jag blir 9 år igen… men när Du inte ringer blir jag utom mig av oro och ser framför mig hur du ligger på torget nedslagen och rånad och Gud vet vad..”

Jag klarar som sagt inte av att ha en relation med honom just nu. Det tär så på mig att jag inte klarar av att leva normalt. För det kan inte vara normalt att förlika sig med att det bästa vore att avsluta sitt liv pga att det gör för ont och för att ens egen pappa inte kan låta bli att lägga sig i.

Var var du när jag behövde dig som bäst? Var var du när jag växte upp? Varför lät du mig ta hand om dig? Vad mer begär du av mig? Jag har gett dig allt jag kunnat! Inga pengar i världen kan återgälda det jag varit med om. Tänk om du bara kunde förstå!