Öppnar upp

Bestämde mig för att öppna denna blog för att kunna skriva av mig om det som försegår i mitt huvud. Har försökt under dessa veckor att grubbla på egen hand, men det har bara gjort att jag fått ännu mer ångest. Jag kommer härmed att skriva om hur jag upplever saker och ting. Detta är min sanning och kanske inte alls överensstämmer med din. Hoppas att Du kan respektera det.

Ångestträsket

Usch…Sitter här mitt i natten med Laptopen och ventilerar. Idag har min äldsta dotter fyllt 7 år. Snacka om att tiden går!

Jag har haft ångest hela veckan pga detta. Inte att hon fyller, men för att mina kära far har förmågan att våldgästa en i tid och otid. Nu har jag dock brutit med honom, men man vet aldrig med honom….

Häromnatten vaknade jag spänd som en fiolsträng med käkarna hårt sammanbitna och hade så ONT i magen/bröstet/ryggen (hjärtinfarktsymtom typ) så det enda var att kliva upp (hur lätt det nu är när man hyperventilerar), stappla sig till köket, darrande ta fram Xanor (lugnande) och stoppa sig själv i badkaret.

Och så har det hållt på… Idag har jag “bara” haft dessa attacker 4 gånger…
Apropå det, jag måste boka nytt recept.

Jag har i alla år varit helt emot piller och sådant. Tror fortfarande inte på lyckopiller, och min medicin funkar inte så heller. Jag är fortfarande jag, fast med dem är jag över vattenytan. När man är under den så är det inga vackra tankar man har. Hade jag inte haft min familj hade jag inte levt idag, det säger jag med största sannolikhet.

Min önskan är dock att jag ska kunna ta mig ur detta ångestträsk, för i ärlighetens namn så tar det på krafterna.