Vardagligt

Fy fan (ledsen)

Nu ikväll trodde jag allvarligt att jag skulle dö, att slutet var nära.
Aldrig tidigare har jag haft en sådan panikångestattack som varat så länge som ca 30 minuter. Jag var övertygad att jag skulle dö. Hade ont precis överallt! Kunde inte andas!!!
Tårarna bara rann och jag tänkte på mina älskade barn och min älskade sambo, skulle jag bara falla ihop och dö bara så där? Men det var okej, så länge det inte gjorde ont.

Det började nog redan i veckan. Har knaprat lugnande nu igen. Min pappa sa att han skulle komma någon kväll denna vecka och gratta Malva, han kunde inte komma på lördag för då skulle han meka med bilen. Så jag ändrade allas (mamma, gammelmormor, syrran m familj) planer så de fick komma idag (fredag), och eftersom att han sagt så, så trodde jag att han skulle komma. Ringde upp honom vid 17-tiden och då sa han att han tänkte komma på lördag. (???) Iallafall, sa att han var välkommen… men nu vet jag faktiskt ärligt talat inte om jag någonsin vill ha med honom att göra.

Det låter hårt, men han är anledningen till att jag ännu en gång bröt ihop ikväll. Jag orkar inte med detta längre, det måste få ett slut. Jag mår så dåligt av att ta hans skit. Han ringde såklart upp vid 20-tiden och hävde ur sig det ena och det andra. Till slut fick jag nog och slängde på luren i örat på honom. Det var nummer ett i Sannas nedbrytningsfas… sen ringde han upp och jag lade på, på en gång, vilket ledde till att jag fick dåligt samvete för att jag var så “hård”. Någon timme senare ringde han igen, Erik svarade och sen berättade han för mig att min pappa hade sagt att jag inte tog hand om mina barn, var inte värd dem och att jag var en usel mamma, för det hade jag minsann skrivit i min blogg!

Så jag fick hemskt ont i mellangärdet, som sedan spred sig uppåt och till slut kunde jag inte andas… Jag undrar varför jag reagerar på det här viset, vad är det som är fel på mig?? VARFÖR reagerar jag överhuvudtaget på någon som vräker ur sig skit som inte ens är sanna? Alltså, hundra männsikor kan säga att jag är den bästa mamman för mina barn, men säger han att jag är värdelös så köper jag det. Jag orkar inte mer…

En gång för några år sen så sa han att om Erik och jag gick isär så skulle jag och barnen få komma och bo hos honom… precis som om det skulle vara min första tanke? Nej tack!! Han ska inte få manipulera och skada mina barn som han gjort med mig!!

Imorgon ska han som sagt komma, jag vill inte det. Jag vet, som sagt, inte om jag orkar mer. Det låter hemskt och jag blir jätteledsen då jag tänker på det. Ska jag bryta med min pappa för att någonsin kunna må bra igen? Måste det bli så?? För OM han kommer, så ringer han imorgon kväll och gnäller på något annat som inte passar honom. Och även om det är MITT liv och MINA barn, så tar jag åt mig. Mer än om någon annan skulle säga det.

Bad Erik att svara om han ringer något mer, och tala om för honom hur detta får mig att må. Erik fick ju ta hand om mig ikväll… han såg inte direkt lycklig ut om jag säger så… har bett honom att tala om för min pappa att jag bryter ihop så fort han dricker, vilket har fått mig att inse idag varför min skinpicking varit så extrem de senaste veckorna… min pappa har nämligen inte hört av sig… han har väl varit nykter.

Kommer han imorgon går jag hemifrån, för jag orkar inte mer. Men jag tycker ändå att barnen har rätt till sin morfar, så länge han är nykter och trevlig. Men för den skull behöver ju inte jag ha med honom att göra. Jag klarar inte av det längre. Sad but true.

Det bästa med min post idag är att jag vet att han läser detta.
Så pappa, läs detta och tänk efter. Om du älskar mig som en pappa ska, låt min själ läka ifred, skada den inte mer för jag vet inte hur mycket mer den tål.