Ibland alltså…

Det var fotografering idag på dagis och eftersom Jasmine är ledig tänkte jag att hon kanske kunde få sova ut lite innan vi gick dit, så jag frågade personalen i går om det gick bra om vi kom efter 9. Jodå, det var helt ok. De andra ”fröknarna” tyckte att det var en bra idé. Skönt tänkte jag att de gick med på det så hon får sova lite längre och inte behöver släpa upp henne i ottan…
Så ringde telefonen tjugo i 9 imorse och en av dagisfröknarna (Bettan) undrade var Jasmine var nånstans och jag sa som jag och de andra kommit överrens om, att vi skulle komma senare. Nehepp, det gick minsann inte för sig och lämnade över luren till samma person som jag diskuterat det här med igår. Och människan säger att nej men det går ju inte…”det förstår du väl”… Men snälla rara, jag frågade ju TVÅ (2) gånger igår om det gick bra?? Och fick till svar att ”det blir jättebra”… Men jag har fått för mig att ingen vågar säga emot ”Bettan”…

Alltså.. ibland får jag ett mindre spel på dessa människor…
Är det inte det ena så är det det andra och de vill få mig att framstå som om jag inte vet och känner mitt barn bäst. Som när de ringer om att hon har feber… ”åh hon bara hänger här och är så sjuuuuk” och när jag kommer dit är hon vildare än nånsin och när vi kommer hem så tar jag tempen… och då har hon 36,7 – jo men det är feber… iallafall om man heter ”Bettan” och är dagisfröken. Så jag sa åt henne att jag börjat ta tempen varje morgon. Fast det var inte nog… då vräkte hon ur sig att ”det måste vara nåt fel på Jasmine, för hon är sjuk jämt”… ”jaha, det tycker inte jag” sa jag till henne, ”inte mer än andra barn iallafall”… men ”jooo”… så jag blev ledsen och gick hem och började kolla i min kalender där jag skrivit upp när Jasmine är sjuk. (detta var i augusti) Jasmine hade scharlakansfeber i februari… så så ofta är hon sjuk…
(Bettan däremot är har varit sjuk i veckor emellanåt… så det är nog där skon klämmer)

Om det inte vore så att Jasmine trivdes så bra så skulle jag byta dagis, för som jag säger, är det inte det ena så är det garanterat det andra. Nu är ju jag arbetslös och har henne där 3 dagar i veckan, men det är ”för mycket” enligt ”Bettan”. Hon tror att jag gör det här för att ”utnyttja” dagis, och visst… till viss del har hon rätt. Men om jag inte trodde att Jasmine behövde dagis så skulle hon inte få gå dit alls.

Jag har allvarliga funderingar på att byta dagis, men hur vet jag att alla inte är samma…?
Det kan gå typ 2 veckor utan att det är nåt fel och precis när det börjar kännas skapligt, då ”händer” det nåt… Jag blir så trött!!

Efter regn kommer solsken

*lättad*
Att en händlese som sårar en så kan föra något så gott med sig…
För när man varit tillsammans länge blir det ofta trist och tråkigt när vardagen kommer. Tro mig. Jag vet. Och till slut, om man inte är uppmärksam, tar man varandra för givet. Och då är det inte lätt att hitta tillbaka. Det är det som hänt med mina tidigare förhållanden. Nu är jag ju glad över att det gick åt skogen med dom, annars skulle jag ju inte vara där jag är idag. 🙂

Vad vill jag då ha sagt? Jo, ärlighet och att man har förtroende till varandra är viktigt! Det mest viktiga i ett förhållande faktiskt. Och även om man inte tror det, och alltid tror det värsta.. så måste man kunna prata.
Vi har pratat ut, rett upp det som skulle redas ut. Vi har även pratat om framtiden. Att vi måste kunna lita på och prata med varandra, annars går det inte.
Och vi är lyckliga. Nu är vi lyckligare och kärare än någonsin. Känslan liknar nästan som den första kärleken då när vi träffades. Känns underbart! Jag är så lycklig!

Och jag är faktiskt glad över att jag såg det jag inte ville se… annars hade jag inte känt så här idag. Och tack vare en speciell person som pushade mig att prata ut hade det aldrig gått. Tack för att du finns! *kram*

Och till den person som betyder allt för mig: Jag älskar Dig Erik ! *pussar på*

Honestly OK

..precis som i låten så är det faktiskt så.

Det är ok nu, vi har pratat och pratat och pratat… och vi har löst det hela. Han vet vart jag står och vad jag tycker och jag vet vart jag har honom. Det känns nästan som en ”nytändning” eller hur jag ska säga. Visst är jag fortfarande sårad, men han kan ju inte göra annat än att be om ursäkt. Det kanske går över med tiden, vem vet.

Hela den här grejen har fått mig att inse hur mycket jag egentligen älskar den här killen. Han är mitt allt! Han är rädd att jag ska lämna honom. Men hur ska jag nånsin kunna göra nåt sånt och dessutom, så DUM är jag inte (nog för att jag är det ibland) att jag låter nån annan få chansen att få honom. Ånej, han är min! Bara min! *lycklig*
Sen att han har diverse egenheter… men so what? Det har väl alla? Man måste bara jobba sig förbi en sån grej. Jag tror att det stärker relationen.