1993-2001

Jag har inte känt för att skriva nåt alls, men tänkte att det kanske var dags.

I går avlivades en av mina äldsta katter, Smirnoff, som blev 8 år. De som känner mig väl vet att jag älskar mina katter. De vet att jag älskar dem som om de vore mina egna barn. Jag älskar dem lika mycket som min dotter alltså. Skulle göra allt i min makt för dem. Men tyvärr hjälper inte det speciellt långt vissa gånger. Som denna till exempel.

Smirnoff var dålig ett tag, en vecka för att vara mer exakt. Han ville inte äta eller dricka, men han drack lite ändå när man tvingade honom. Så vi väntade.
I går när jag kom hem från datorteket så låg han i dotterns rum, helt nerkissad.
Jag fick panik och ringde ALLA veterinärer i hela Örebro. INGEN fick han komma till.. inte ens djursjukhuset…de hänvisade till Strömsholm. Jag ringde runt och frågade folk om jag kunde få skjuts dit, men icke.. de jobbade så det gick inte för sig alls.

Kvart över 8 åkte vi dock, då hade sambon kommit hem. På vägen dit jamade han så fort jag inte rörde honom, så jag klappade honom och höll honom i tassen hela vägen upp. Jag hade tagit tempen på honom innan och då hade han 34,3 (normal temp 38-39)
När vi kom dit tog de den igen. 34,9. Han skakade, jag vet inte om det var för att han frös eller för nåt annat. Men de rakade och stoppade in dropp utan att han reagerade märkbart. De tog honom för natten och jag pratade med honom och sa hur mycket jag älskade honom och att det här skulle gå bra. Han skulle få den bästa hjälpen och han var så duktig… Veterinären sa att det ser inte så bra ut, han kanske inte klarar natten.
Så jag förberedde mig på det värsta. Och när vi skulle åka hem så jamade han ett ”lämna mig inte mamma” och jag trodde jag skulle gå sönder…

Men hem åkte jag och kunde inte sova för jag väntade att de skulle ringa under natten. När de inte gjort det tänkte jag att det kanske skulle gå vägen iallafall. Han skulle bli bra.
Så jag åkte iväg till datorteket, satt där under genomgången och vid 11 halv 12 ser jag på mobilen att jag missat 3 samtal. (Har inte ljudet på under genomgångarna) så jag går ut. Då ringer Erik och säger att jag måste åka upp för han kan inte åka ifrån jobbet… så jag ringer alla tänkbara men ingen kan/vill. Känner paniken komma krypandes och inser att jag kanske inte hinner fram till honom innan det är försent.
Går in i rummet igen, och väntar på att det ska bli lunch. Då kommer grannen och jag säger till henne som det är. Hon tar ledigt för resten av dagen och säger att det är självklart att hon ställer upp för mig. Vi går mot Örebro C för att kolla om det går några tåg mot Kolbäck, men precis när vi kliver på perrongen ringer Erik och han låter ledsen. Han säger att de kommer att ringa mig inom 5 minuter och fråga om de får ta bort honom. Smirnoff ligger och krampar och han blöder ur munnen.

Vi bestämmer oss för att åka hem, och på bussen ringer de. Då har de redan tagit bort honom. De gjorde det precis efter att de talat med Erik. Det känns konstigt, som om jag vill sprängas men samtidigt känns det skönt att det är över. Han lider inte mer.

Nu efteråt kan jag tänka. Varför åkte jag inte in med honom tidigare? Det hade inte spelat någon roll säger de som vet. Han hade njursvikt och det hade han haft i flera år utan symptom så om vi hade fått åka tidigare vad hade vi fått? En månad till? Han blev förgiftad av sin urin. Visst det finns mediciner, men hur hade det livet sett ut?

Det känns som om jag valde rätt i slutändan för honom, jag vet bara inte om det var rätt av mig att vänta. Det jobbigaste är att jag vet att jag aldrig får känna honom, hans vita mjuka päls, hans kuttrande när vi ska gå på toaletten tillsammans, hans nyfikenhet, han skulle vara med överallt. Jämt. Hans jamande. Och hur ska jag glömma hans ”lämna mig inte”-jam? Känns som om jag svek honom. Och han kommer aldrig få veta hur mycket jag ångrar mig.

Smirnoff
f. 1993-07-05 + 2001-11-27

Gravid? och farliga gunghästar

Gjorde grav test i morse… Resultatet blev ******** …  😛

Det ser ut som min lilla tjej har varit i slagsmål…
Vi var hemma hos min storasyster i går kväll och Jasmine satt och gungade på deras gunghäst i trä, när den plötsligt slog runt och fick den över sig. Jösses vad hon skrek, men det syntes ingenting på henne… förrän efter några minuter. Hon hade slagit i precis i ögonbrynet, nästan så det gick hål, men det gjorde det inte. Bulan var enorm, och is fick vi inte ha på. Men hon repade sig fort och gick och lekte igen efter någa minuter.
När vi kom hem så hade det gått ner, skönt för henne… men i morse…
Hjälp så det ser ut! Hela ögonrynet är blårosa och precis i ”ögonvecket” har hon en lång rosa rand. Jag var tvungen att försäkra mig om att hon kunde se på ögat, så illa ser det alltså ut….
Lilla gumman… farligt med gunghästar.

Ibland alltså…

Det var fotografering idag på dagis och eftersom Jasmine är ledig tänkte jag att hon kanske kunde få sova ut lite innan vi gick dit, så jag frågade personalen i går om det gick bra om vi kom efter 9. Jodå, det var helt ok. De andra ”fröknarna” tyckte att det var en bra idé. Skönt tänkte jag att de gick med på det så hon får sova lite längre och inte behöver släpa upp henne i ottan…
Så ringde telefonen tjugo i 9 imorse och en av dagisfröknarna (Bettan) undrade var Jasmine var nånstans och jag sa som jag och de andra kommit överrens om, att vi skulle komma senare. Nehepp, det gick minsann inte för sig och lämnade över luren till samma person som jag diskuterat det här med igår. Och människan säger att nej men det går ju inte…”det förstår du väl”… Men snälla rara, jag frågade ju TVÅ (2) gånger igår om det gick bra?? Och fick till svar att ”det blir jättebra”… Men jag har fått för mig att ingen vågar säga emot ”Bettan”…

Alltså.. ibland får jag ett mindre spel på dessa människor…
Är det inte det ena så är det det andra och de vill få mig att framstå som om jag inte vet och känner mitt barn bäst. Som när de ringer om att hon har feber… ”åh hon bara hänger här och är så sjuuuuk” och när jag kommer dit är hon vildare än nånsin och när vi kommer hem så tar jag tempen… och då har hon 36,7 – jo men det är feber… iallafall om man heter ”Bettan” och är dagisfröken. Så jag sa åt henne att jag börjat ta tempen varje morgon. Fast det var inte nog… då vräkte hon ur sig att ”det måste vara nåt fel på Jasmine, för hon är sjuk jämt”… ”jaha, det tycker inte jag” sa jag till henne, ”inte mer än andra barn iallafall”… men ”jooo”… så jag blev ledsen och gick hem och började kolla i min kalender där jag skrivit upp när Jasmine är sjuk. (detta var i augusti) Jasmine hade scharlakansfeber i februari… så så ofta är hon sjuk…
(Bettan däremot är har varit sjuk i veckor emellanåt… så det är nog där skon klämmer)

Om det inte vore så att Jasmine trivdes så bra så skulle jag byta dagis, för som jag säger, är det inte det ena så är det garanterat det andra. Nu är ju jag arbetslös och har henne där 3 dagar i veckan, men det är ”för mycket” enligt ”Bettan”. Hon tror att jag gör det här för att ”utnyttja” dagis, och visst… till viss del har hon rätt. Men om jag inte trodde att Jasmine behövde dagis så skulle hon inte få gå dit alls.

Jag har allvarliga funderingar på att byta dagis, men hur vet jag att alla inte är samma…?
Det kan gå typ 2 veckor utan att det är nåt fel och precis när det börjar kännas skapligt, då ”händer” det nåt… Jag blir så trött!!